Vilka premiärer: kräftor och surströmming!

Men det finns betänkligheter med både kräftpremiären i torsdags och surströmmingen nästa vecka.

Kräftorna först: det är ju knappast någon ”riktig” premiär. Förr var starten den 8 augusti, numera får insjökräftor fiskas året runt i Sverige (med vissa lokala undantag, som i Vättern). Svenska kräftor har redan legat i affärernas kyldiskar flera månader. Och importkräftor säljs utan uppehåll hela tiden.

Eftersom jag brukar tjata om att semlor borde finnas att köpa 365 dagar om året, borde jag kanske tycka att kräftorna skulle ha samma tillgänglighet. Men så funkar det inte: kräftorna är inte klara med sensommarens skalömsning förrän i början av augusti. Och de är inte fullmatade förrän i skiftet augusti-september. Det räcker förstås som skäl till att fiskesäsongen inte bör starta förrän hösten är nära. (Men semlorna behöver ju inte ömsa skal…)

Så rådet är: vänta några veckor till med kräftorna!

De färska turkiska kräftor, som funnits i handeln ett par veckor, är ok. Jag har provat två sorter: Fiskeriets och Pandalus. Bra matade kräftor men med alldeles för lite av den goda krondillsaromen. De smakade mer saltvatten.

Jag minns gamla tiders kräftfiske när augustimörkret började krypa närmare. Vi tillbringade sommarloven på en större ö i Stockholms skärgård. Där fanns en trolsk insjö med gott om flodkräftor. Det var – bokstavligen – slagsmål om de små djuren. Fiskerättsinnehavare och tjuvfiskare drabbade samman i skymningen, inte sällan med blodvite som resultat.

Själv  brukade jag som barn cykla till sjön i skymningen, försedd med ficklampa och en gammal mjölkkanna. Vada längs strandkanten och lysa i vattnet efter de gråsvarta, spännande djuren. Försöka att snabbt och tyst gripa kräftan över bakryggen och lyfta upp den i mjölkkannan. Det var något trolskt och magiskt över alltihop. Fick jag ihop ett dussin fina kräftor så var det succé. Och det gällde förstås att smyga för att undvika upptäckt.

En sen kväll, i kompakt mörker stod jag på stranden och trevade efter ficklampan, som jag hade lagt i gräset. Fick tag i något som slingrade sig under handen. En orm! Snart 70 år senare kan jag fortfarande känna den isande skräcken. Trots att inget farligare hände.

Surströmmingen då, när vi snackar premiärer. Där håller man – med några undantag – hårt på den gamla försäljningsstarten tredje torsdagen i augusti.

Men i år blir det tufft. Den 15 augusti har förvandlats från galapremiär till starten för något exklusivt. Det är ont om strömming, och ett par butikskedjor har stoppat försäljningen helt. Priserna lär också bli rekordhöga.

Jag har en flera år gammal burk i kylen. Får kanske lov att ta den i år. Träffade en person nyligen som öppnat och ätit innehållet i en 25 år gammal burk.

“Alla tiders”, försäkrade han.

Men jag tvivlar. Tycker alltid att årets färska surströmming brukar vara bättre än den som lagrats ett eller två år.

Bland det bästa med surströmmingen är att affärerna också måste börja sälja säsongens mandelpotatis, ett nödvändigt tillbehör. Jag hittade finfin ”sommarmandel” i snabbköpet  i veckan. Klang och jubel, det är ju den särklassigt bästa potatis som finns!

Med eller utan surströmming.

Missa inte: Kul sommarläsning: Bakfyllerecept och sockerorgier News55