Det finns ett ämne som väcker upprördhet och är känsligare än många andra att diskutera. Inte för att det är pinsamt eller privat, utan för att det handlar om att för samhällets bästa ta ifrån någon en rättighet de en gång vunnit. Det jag talar om är rätten att köra bil. Att få behålla körkortet när synen blir sämre och reaktionsförmågan allt långsammare.
Dags för uppkörning efter 75
Mest läst i kategorin
För si så där 20 år sedan backade min då 80-åriga pappa in i grannens häck. Då bestämde sig pappa för att sluta köra bil.
Min farbror var det värre med. Han körde en raksträcka och en sväng; sedan tog han fram kikaren ur handskfacket, kollade läget – och körde vidare. Till nästa kurva.
En annan farbror jag kände vägrade låta sina barn bestämma om han skulle fortsätta köra eller inte. De drev en intensiv kampanj för att få farsgubben att släppa ratten. Till slut blev han så trött på dem att han anmälde sig till en bilskola, körde upp och fick ett intyg från skolan att han var kapabel att framföra ett fordon och viftade glatt med intyget så fort hans barn tog upp saken. Han var mycket nöjd med det.
LÄS MER: Åldersgräns skulle innebära stort ansvar för läkare
Det finns säkert en och annan äldre dam som också vägrar att sluta köra, men jag har fått för mig att det är vanligare att männen krampaktigt gasar på. Hur gör man då för att få dem att sluta? Det är en intrikat fråga. Hur säger man till dem som haft bilen som sin käraste leksak att nu är det slut? Nu är du förvisad till kommunala hjälpmedel, dina gamla ben, cykeln, eller i värsta fall, o hemska tanke, färdtjänsten.
Ni kanske tror att vi 70-åriga tanter diskuterar böcker, mat eller stickbeskrivningar då vi träffas på dammiddagar, men det senaste året har jag gång på gång stött på frågan: Hur ska jag få min gubbe att sluta köra bil? Och det är sannerligen ingen lätt fråga att svara på. Hur säger man till sin partner eller förälder att jag inte litar på dig längre? Att jag är rädd för att det ska hända något? Att du inte reagerar lika snabbt som du gjorde en gång, och att det KAN komma något litet barn i vägen. Eller en långtradare. Att det är för din skull jag säger det här.
Dessutom tycker vi tanter att det är mäkta skönt då våra män tar hand om besiktningar och biltvätt och hämtar oss från glada fester.
– Aldrig att jag säger något om detta till min man, sa grannfrun häromdagen. Det vore som att sticka kniven i honom. Det får bära eller brista.
Jag har ett förslag. I Holland finns en lag om att alla 75-åringar måste genomgå en läkarundersökning och få ett läkarintyg som intygar att man är kapabel att köra bil. För bara några år sedan var det 70 år som gällde, men som bekant har vi blivit friskare med tiden och nu är det alltså 75 som gäller. Jag tycker att det är utmärkt. Då slipper ansvaret läggas på omgivningen och en massa tråkiga diskussioner och olyckor kan undvikas.
Detta gäller självfallet inte min man. Han kör som en gud. Utan kikare. Än så länge.