News55
Detta är en sponsrad artikel

Det som aldrig blir sagt i omklädningsrummet

Foto: Fredrik Persson / TT
Curt Lundmark
Curt Lundmark
Uppdaterad: 16 juli 2015Publicerad: 16 juli 2015

I vår ålder, då det oftare inträffar tråkiga händelser än roliga, vill man inte så gärna ta upp dessa, och påminnas om tråkigheter, men ibland är det oundvikligt.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Du kommer till träningslokalen där du de senaste åren tillbringat tre dagar i veckan, för ditt välbefinnandes skull, och inser att de du träffade på samma plats för tio-femton år sedan alla har blivit äldre, liksom du själv.

Då var det ett ganska spänstigt gäng som samlades och alla kunde på olika sätt delta i övningarna. Ni är segare nu, men viljan att genomföra träningspasset, tävlingsinstinkten, känslan av att göra sitt bästa och att ”ta ut sig”, har alltid funnits där och finns där fortfarande.

Stämningen i gänget är, och har alltid varit, lite rå men hjärtlig – lite ”omklädningsrumssnack”, som vi en aning vårdslöst uttrycker det. Allt oftare blir samtalen lite allvarligare: ”Har du hört? Har du sett? Har du träffat honom, eller henne, den senaste tiden?” Svaret blir då ofta: ”Nej, men har du inte hört att det eller det har inträffat…!?” I vår ålder, då det oftare inträffar tråkiga händelser än roliga, vill man inte så gärna ta upp dessa, och påminnas om tråkigheter, men ibland är det oundvikligt.

Bland oss män finns en förbannelse som blir alltmer påtaglig ju äldre vi blir; prostatan – som ger oss så mycket glädje i unga år – blir ofta vårt största problem när vi blir äldre.

När man upptäcker att allt inte fungerar som i unga år, blir funderingarna kring problemet till ett stort bekymmer. Vem kan jag prata med – har mina vänner samma bekymmer – är det lite skambetonat? Att jag inte kan kissa som tidigare – att jag inte kan genomföra ett samlag som tidigare – att jag har svårt att ”hålla tätt”… Ja, problemen finns där, men vem ska jag bikta mig för?

Vi behåller gärna problemen för oss själva istället för att, precis som allt annat vi diskuterar, naturligt och öppet ta upp det vid fikat efter träningen. Av någon outgrundlig anledning går det inte med detta ämne.

Jag tror att jag kan göra mig till tals för väldigt många män i samma situation – vi är väldigt fega och rädda för att konfronteras med vårt gemensamma problem. Vi vet också mycket väl att tiden har en avgörande betydelse – att få ett besked och en diagnos i tid ger oss mycket större chans till en positiv behandling och överlevnad, medan en sen prostatacancerdiagnos i sämsta fall kan leda till döden. 

Eftersom mitt problem med prostatan sedan ett år tillbaka är åtgärdat, känner jag en otrolig tacksamhet mot de människor som hjälpte mig till beslutet att kontakta sjukvården. Jag gick väldigt länge – alltför länge – innan jag beslutade mig för att få ett besked. I mitt fall fick jag ett relativt positivt besked och jag fick efter en tids väntan den behandling som krävdes.

ANNONS

Jag är övertygad om att det är just detta som är det största problemet i sammanhanget – oron för beskedet och diagnosen.

Då kommer osökt frågan: Varför får vi män inte samma möjlighet till obligatorisk kontroll av prostatan, så som kvinnor har återkommande kontroller av sina bröst och underliv? En kontroll som jag tycker är helt rätt – men det är en rätt som vi alla borde få åtnjuta. Vare sig vi är kvinnor eller män, vare sig det gäller bröst, underliv eller prostata.

Skulle det införas obligatorisk kontroll av prostatan för oss män, är jag säker på att fler skulle komma i tid för behandling och många liv skulle räddas. Våndan inför beslutet att uppsöka vården med vårt ”skambelagda” problem, skulle per automatik läggas på någon annan och vi skulle kunna ta upp diskussionen kring detta så vanliga problem på ett naturligare sätt. Ingen ska behöva sitta i omklädningsrummet och hemlighålla sitt problem.

ANNONS