Om lycka är att sova - vad är då den vakna tiden?

När man var barn ville man INTE gå och lägga sig, sömnen var närmast ett straff.  Som tonåring sov man gärna till långt in på eftermiddagen, inga konstigheter med det. I tjugoårsåldern kunde man gå och lägga sig på morgonkvisten utan att det kändes nämnvärt nästa dag och under småbarnsåren var en sovmorgon något lika mytifierad som Snömannen eller Atlantis.

Nu, som medelålders, är en fest till gryningen lika sannolik som något Bröderna Grimm fabulerat ihop. Att sova lugnt och ostört en hel natt är kanske en av de största njutningarna man kan erbjuda någon på andra sidan femtiostrecket, och det är få saker som är värda att äventyra detta för (typ vinna ett Nobelpris). En sanning som är marginellt mer attraktiv än det gamla talesättet om att en god avföring är den bästa huvudkudden. Men ändå en sanning.

      LÄS MER: “Råd till idrottspampar: Utgå från att sanningen alltid kommer fram”

“Upplevd kvalitet” är något vi marknadsförare pratar om ibland. Man kan undra hur det egentligen står till med livets upplevda kvalitet, när den tid vi tillbringar i sömnens land är så åtråvärd, trots att den utgör så mycket som en tredjedel av våra liv.

Att sömnen många gånger känns skönare än det vakna tillståndet måste vara något som drar ner livets eget nöjd-kund-index.

Sedan har vi det här med att sömnen liknas vid ett tåg; är det konstigt att det finns sömnstörningar? Tåg är kända för att bli försenade eller inställda. Ibland väntar man sig express, men hamnar på ett InterCity som fastnat bakom ett sömnpendeltåg i Alingsås.

      LÄS MER: Sämre betyg när sömnen brister

Mina sömntåg kommer nästan alltid i tid, men ibland blir jag avslängd någonstans i ödemarken, innan resan kommit till sin destination. Men å andra sidan blir jag ofta medtvingad på ett obeställt sömntåg när jag tänkt se på tv.