Jag överlevde cancer, men överlever jag arbetslösheten?

Jag har haft cancer och jag har mist ett barn, detta överlevde jag. Men, överlever jag arbetslöshetens helvete?

Utanförskapet som inträder vid arbetslöshet känns mycket plågsamt och påverkar hela dig, hela din dag, hela ditt liv. Att finna en värdig vardag som tillintetgjord är närmast hopplöst, och då är jag ändå ingen som sitter på sofflocket.

Under förmiddagen har jag sökt mängder av jobb, drygt 70 tjänster de senaste trettio dagarna. Inget händer annat än att inkorgen fylls av mejl med texten ”Tack för din ansökan, jobbet har tillsatts med annan sökande”.

      LÄS MER: När ska vi få FN:s äldrekonvention?

Jag har presenterat affärsidéer och kontaktat tv för att presentera programidéer – bland annat en dokumentär kring arbetslöshetens helvete. Jag har varit i kontakt med kulturredaktionen på SVT och presenterat en idé. Jag har sänt min senaste dikt och novellbok för recension till olika tv-program. Oftast har jag inte fått några som helst svar, som mest och bäst ett negativt svar.

Sådant är livet nu. “Tack men nej tack”.

Har det med ålder att göra?  I mars 2016 var cirka 400 000 arbetslösa. Av arbetslösa över 55 år är idag nära 50 % långtidsarbetslösa, och därmed högst av alla åldersgrupper. Är vi 55-plussare fullständigt ointressanta?

      LÄS MER: Björn Eriksson – “Människor har inget bäst-före-datum”

En god vän säger: “Du måste vara känd för något annat för att bli presenterad som författare.”

I det tidigare livet, då det där “andra” min vän kanske menar fanns närvarande, hörde medier av sig och ville ha kommentarer. Det var luncher och middagar med kända politiker och tjänstemän. Det var resor till andra länder, då jag fanns med i många olika styrelser.

Så drabbar arbetslösheten (och åldern) en, och den gör det fullkomligt.

Samtidigt ser jag att många av de jag tidigare samarbetat med sitter kvar på sina chefstjänster. Och jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är okej? Om du suttit på samma stol i 15-20 år, vad har du då att ge?

Jag tror att en större rörlighet på arbetsmarknaden skulle leda framåt och uppåt. Och att fler skulle våga byta arbete utan rädsla för att då, till exempel på grund av ålder, nekas ett nytt. 

När jag sommaren 2015 sökte en tjänst som arbetsförmedlare i Gävle ansågs min femåriga erfarenhet som arbetsförmedlare på 90-talet “ligga för långt tillbaka i tiden”. Att jag också har utbildning inom området betydde ingenting. Det handlade då om 8-9 tjänster som skulle tillsättas och ingen som anställdes var över 49 år …

      LÄS MER: Elfsberg och Martinez – ”Låt folk jobba så länge de vill!”

Att man har fyllt 55 år ska, om du frågar mig, inte vara en anledning att inte kunna röra på sig.  Som chef och ledare påstår jag att man bör byta när man gjort det man föresatt sig, sedan lämna vidare för att få ännu en utveckling. Många gånger handlar det mer om trygghet än om att driva en verksamhet framåt. Arbetsplatser med blandade åldrar ger en bredd avseende erfarenheter/utbildningar, kunskap och trivsel.

Nu är det hög tid att gå från ord till handling och skapa en svensk arbetsförmedling som förmedlar människor, i alla åldrar och arbeten. En arbetsförmedling där tjänstemännen har ett nära samarbete med och kunskap om arbetsgivare och arbetssökande och matchar dessa.

Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen:  Jag har haft cancer. Jag har mist ett barn. Detta överlevde jag. Men överlever jag arbetslöshetens helvete?

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

Håkan Carlberg