Läsarbrev: Den omvända åldersfixeringen - generationen som vägrade bli gammal

Hej Marianne,

Jag har läst din krönika om att 60+ skulle vara det nya 40. Ibland hör man också att 70 är det nya 50. Det är förstås fantastiskt att många får vara friska och aktiva upp i åren men det blir också helt galet med denna omvända åldersfixering – generationen som vägrade bli gammal. Amelia Adamo är sedan länge förespråkare för detta och om du visste hur tröttsamt det är!

Jag är född 1944, alltså lite drygt 70. Om jag jämför med hur jag kände mig när jag var 50 är det stor skillnad. Och jag är INTE ensam. På bara några år, just runt sjuttio – alltså inte så långt från 67+, händer det saker med många av oss.

Vi drabbas av de vanligaste åldersrelaterade sjukdomarna och det finns inte en kotte i vår närhet som inte har opererats för starr, har ont i kroppen på morgnarna, har nya höfter och knän och svårt att röra händerna som förr. Ont i ryggen ska vi bara inte tala om. Många har fått åldersdiabetes, det finns inte en man utan förhöjda PSA-värden, dvs prostataförstoring med cancerrisk. Hjärtproblematiken är utbredd, de flesta går på blodförtunnande läkemedel efter infarkt, inopererade stent, en lindrig eller svårare stroke. Minnesproblem  övergår sakta till misstankar om demenssjukdom och många måste få lättare städhjälp i hemmet eller flytta till lägenhet för att man inte längre klarar trappor, snöskottning eller lövräfsning.

      LÄS MER: “Pengar har blivit viktigare än medmänsklighet”

För inte så länge sedan hade vi suttit i rullstol, krumryggade och skumögda och totalt borta ur samhällsbilden. Så det är bara att vara innerligen tacksam för att modern läkarvetenskap gjort det möjligt för oss att upp i åren kunna byta ut och reparera det som obönhörligen slits och inte längre fungerar som förr. För en del är de första tecknen på detta en oerhörd ångest som ofta tar sig uttryck i att man just ska klättra i franska berg så länge man kan. Och så trampar man fel i en skreva och benskörheten gör att frakturen blir oerhört komplicerad och svårläkt.

Jag bor just i södra Frankrike sedan många år. Och jag har inga som helst problem med den åldersdiskriminering du talar om. Som kvinna kan jag här klä mig ungdomligt, jag blir sedd, respekterad och otroligt vänligt och artigt behandlad. Vill jag klättra i berg kan jag förstås göra det och zumbakurser för seniorer finns i min lilla by också. Många av mina svenska generationskamrater här envisas med 10.000 steg om dagen och skryter om detta tills knäna tar stryk och det inte blir ett enda steg längre. De som har råd åker förstås på kryssningar eller ger sig ut på vilda äventyr – Macchu Pichu är ju ett måste för varje pensionär numera. Den berömda bucket-listan fylls på med allt från ouppfyllda drömmar sen ungdomstiden till marathonlöpningar i stekhet hetta – för att bevisa vad?

För oss som hellre nu sitter mera stilla och inte ens tycker lågintensiv boule är särskilt intressant längre är det befriande att kunna tänka tillbaka på ett intensivt och berikande yrkesliv som man lämnade precis i lagom tid, på att segling, skidåkning, joggning, tennis, trädgårdsanläggning, ja allt sånt hör till en svunnen tid att minnas med glädje.

Vi målar istället tavlor, provar vin, njuter av lättsamma skaldjur under en parasoll vid havet, simmar långsamt i en ljummen pool och läser god litteratur som vi sen diskuterar över en god måltid tillsammans med likasinnade i olika bokcirklar. Många går på teater, konserter -klassiskt eller rock – lagar goda middagar till vännerna, ägnar sig åt frivilligarbete – fyller sina dagar med annat man inte hann med förr. Framförallt talar vi länge med varandra och om viktiga ting för det mesta. Och, om vi vill, lever vi ett socialt aktivt liv tack vare internet och ny teknik som vi behärskar väl. Många går däremot svårligen från sina jobb vid pensionsdagen – dvs oftast männen. Vi kvinnor med många gånger tredubbla arbeten har länge sett fram mot denna dag och har inte samma problem alls.

Men också männen, särskilt de i gamla chefspositioner, inser så småningom att också de har en bäst-före-tid. De sätter sig istället en tid i Rotary eller i små föreningssammanhang och tror att styrelsearbete ska ske som i  den gamla storkoncernen tills också de slappnar av och börjar inse att detta med att råda över sin egen  tid och dra ner på takten är en del av livet, i synnerhet dess senare del. Guldåldern som den kallas här i Frankrike.

Inte minst inser man att det gäller att ta tillvara åren innan sjukdomarna tar över. För det gör de. I vår krets ser vi att än den ena, än den andra på olika sätt råkar ut för det jag skrev om först. Man blir faktisk sjuk och handikappad av sådant man för bara några år sen inte kunde föreställa sig. Inte alla förstås men många fler än jag tror din professor med statistiken kan föreställa sig. Jag har ändå en pigg och mycket vital 93-årig mamma som är fysiskt i bättre form än jag och en 102-årig styvpappa som är fysiskt frisk men nu sitter i demensdimmorna på hemmet. Av den förre stridspiloten anar man inte mycket. Så det slår olika för oss alla.

Det vi 70-plussare dock inte gillar är att konstant få höra att vi skulle vara som gårdagens femtioåringar. Det stämmer helt enkelt inte, varken fysiskt eller psykiskt och det vore evigt skönt att få slippa denna hets om ungdomlighet som mest bara känns som ytlighet.

Var det så här med åldern förr? Då fick man sin guldklocka när man jobbat klart och vid femtio såg man ut som dagens 75-åring och hade väl inte en tanke på att vilja hålla sig fast vid arbetet om man kunde slippa?

Många långsamma hälsningar och stort tack för alla trevliga morgonstunder du berett oss i tv-soffan!

Monica Axén, Toulon