Jan Scherman: Det vilar något sorgligt över FHMs brist på empati

Arkivbild / TT
STOCKHOLM 20200226 Skylt vid Folkhälsomyndigheten I Solna. Foto: Claudio Bresciani/TT kod 10090

Tiden tickar. Det vet alla. Men vi är 1,6 miljoner 70+ som i varje stund känner starkare än andra hur denna klocka kortar den tid som är kvar.

Jan Scherman

Annons

Annons

I våra påtvingade isoleringsceller dunkar pulsen mer högljutt. Vem av oss vågar sig ut i ett samhälle där folk trängs på bussen, på krogen och partajar i parker på kvällarna?

Ett samhälle där de fria tittar misstänkt på de ofria som vågar visa sig ute. Sorry, glömde att vi kan få spela boule, enligt Folkhälsomyndighetens generaldirektör. Men det är inte bara så att denna Folkhälsomyndighet, FHM, harkollektivanslutit oss till ensamhet och sagt att vi inte duger någonting till. Vi lever också i egoismens kungarike. Landet där alla är individer, som tänker på sin egen frihet även om den går ut över andra. Sådan är verklighetens svenska modell.

Så här under pandemins andra halvår för oss i Sverige börjar en del självklarheter äntligen bli sanningar. Sålunda utropar tidigare stadsepedemiologen Annika Linde i DN att restriktioner för äldre är en form av åldersdiskriminering. Hon listar sedan initiativ som kunde tagits för längesedan, typ särskilda evenemang för riskgrupper för att bryta isoleringen. Hon föreslår inte mer boule, som ju blev generaldirektör Johan Carlssons paradnummer. Linde talar istället om bio, teater och bibliotek där hon tycker att man kan ha särskilda satsningar för äldre. Hon efterlyser krafttag i säkerhetsfrågor på äldreboenden så att människor med kort tid kvar i livet ska få en möjlighet att träffa sina anhöriga.

Att det fortfarande inte skett är under all kritik och ännu ett exempel på en annan del av den svenska modellen – mycket snack och extremt lite verkstad. Frågan verkar enbart vara verbalt prioriterad. Möjligtvis med tillägget att man tillsätter en liten utredning, eller ett fingerat krafttag i form av en kommission.

I vilken typ av samhälle låter man ett sådant missförhållande bara pågå? Hur stämmer denna passivitet i kombination med beordrad isolering med FN-stadgan om alla människors lika värde? Är diskriminering tillåten om syftet påstås vara gott? Vad säger DO, diskrimineringsombudsmannen? Räcker det att säga att det saknats resurser för att fastanställa fler inom äldrevården för att öka säkerheten på landets äldreboenden där covid-19-döden varit omfattande? Hur djup och långvarig måste diskrimineringen vara för att det ska betraktas som ett brott? Hallå DO, dags att ta tag i detta! Men frågorna verkar vara tabubelagda. Det är de konungsliga orden som ligger i luften – nu vänder vi blad i den här historien och går vidare. Mot bättre tider?

Det krävdes ett corona-virus och ett halvår med nära 6 000 döda och dagliga rapporter om brister i välfärden, särskilt äldrevården, för att regeringen med Stefan Löfvens ord skulle göra en ”sjujäkla satsning”.

Det vilar något djupt sorgligt över Folkhälsomyndighetens totala brist på empati. Oavsett om Sverige valt den rätta vägen eller inte så har Anders Tegnell och hans chef Johan Carlsson dagligen levt upp till de farligaste fördomarna om byråkrater som demonstrerar sin ofelbara förträfflighet och vägrar lyssna på andra. Nyligen avslöjades att MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, redan i februari slog larm om att corona-viruset kunde få snabb spridning och att vår beredskap att hantera en kraftfull pandemi var bristfällig. FHM avfärdade varningen och kallade MSB för en okunnig myndighet som presenterade felaktiga scenarier. Att äldrevården skulle kollapsa med okontrollerbar spridning och dödsfall i en omfattning som gjort Sverige världsberömt har inte fått någon att ens antyda att man underskattat riskerna.

Tegnells och Carlssons insikt om vilken skada de förorsakat de äldre och hur de underblåst ålderismen med dess nedlåtande och förminskande syn på dem som passerat 70-strecket, verkar vara noll. Det har tagits många långa steg tillbaka och det kommer ta ännu längre tid att överkomma de fördomar som nu satt sig på djupet om oss gamlingar som svaga, sköra, sårbara, oförmögna, passiva och nöjda med ett parti boule i en park en solig eftermiddag.

Den totala nedstängning som Italien, Spanien och t.ex Frankrike ägnat sig åt har inte gjort skillnad på de äldre och de andra. Åtgärderna har slagit lika mot alla. Kan det bero på att det i dessa länder finns en kultur där de äldre på ett helt annat sätt är en del både i samhället och i familjelivet? Vad hade hänt om covid-19 varit spanska sjukan som ju slog hårdast mot yngre? Hade dessa tvingats till isolering hemma medan vi äldre fått springa omkring fritt på stadens gator, torg och krogar?

Den svenska modellen blev alltså total diskriminering mot äldre. Nåväl, spelar detta någon roll nu när Sverige får alltmer beröm för den väg Folkhälsomyndigheten valt och som regeringen passivt gjort till sin? Om det i det långa loppet visar sig att Sverige klarade sig bäst i den världsomfattande tävlingen som utspelar sig i daglig direktsändning, antal smittade och antal döda – då är väl allt frid och fröjd?

Mitt svar är att det tyvärr spelar roll. Den kategorisering av människor i äldre kontra alla andra har spätt på den individualism som präglar vårt samhälle. Satsa på dig själv-testamentet har fått näring genom hanteringen av pandemin. I verkligheten finns förstås också omtanken om andra, men den slås ut av motsatsen.

Jag var på Coop och handlade i förra veckan. Saknades papperspåsar varvid jag gick till nästa kassa och hämtade. Den unga kille som stod bakom tog genast min plats. Och när jag frågade varför så tog han ett steg närmare mig och förklarade att jag väl borde sitta hemma och inte utsätta mig för smittrisk…!?

Samma hände en nära släkting som på badplatsen försökte tala om för ett litet barn att han borde gå till sin pappa. Denne dök då upp och sa nästan samma sak. Alltså, ska du verkligen gå ut och sätta dig på en allmän badplats. Satt på restaurang en kväll där hovmästaren tack och lov sa till ett sällskap unga tjejer och killar att flytta på sig – distans till närmaste granne. Detta skedde med högljutt knorrande. I köer, på bussen och i tunnelbanan är det samma okänslighet enligt principen att just jag gör som jag vill. Visst, jag borde inte vara där. Men trodde det skulle kunna fungera.

Varför måste uppmaningen om att följa välkända rekommendationer ständigt upprepas? Jag har flera gånger påpekat att ordet solidaritet i princip utrangerats från vårt språkbruk. Det gamla ordspråket om ”var och en sin egen lyckas smed” gör sig i stället mer gällande. Mer burdust – ”sköt dig själv och skit i andra”.

Orsakerna till denna oförblommerade egoism är säkert många, men det går inte att bortse från att samhällsutvecklingen i flera decennier handlat om individualismen som fundament för vårt samhälles framgång och tillväxt. Priset för detta har dolts effektivt i välpolerade inne-ord såsom valfrihet för var och en, stimulanser för dem som är högpresterande, mer pengar kvar för dem som vill klättra uppåt i löneligan, avbyråkratiseringar och färre regler. Nu senast också uppluckring av trygghetslagarna på arbetsmarknaden då detta anses utveckla samhället mot nya prestationer. Alltså, mindre trygghet påstås skapa nya jobb. Få tankar har ägnats åt de fenomen som uppstår när jagets framgång ständigt hyllas. Vad händer med dem som inte ryms i dessa glorifierade arketyper? Vad händer med omtanken om varandra? Hänsynen till varandra? Alltså, en slags altruism för vårt gemensamma bästa.

Det är som bekant i detta lilla vardagliga som det stora blir synligt.
Samhällskulturen avslöjar sig inte i högtidliga deklarationer när budgeten presenteras med pr-formuleringar som saltats med en och annan svordom. Det är i kön till kassan på Coop, på badstranden eller i bussen som samhällets rätta jag visar sig. I den svenska modellen åldersdiskrimineras äldre inte bara när en pandemi ska bekämpas. Den är en intimt förbunden del av ett samhälle, som hyllat egoismen och lyft den till ett framgångsrecept. Folkhälsomyndigheten faller väl in i det mönstret. I myndighetens namn finns förvisso ordet ”hälsa”. Men det gäller uppenbarligen inte insatser för att dämpa de skadliga effekterna av den isolering och degradering man tillvitat de äldre.

Det räcker inte att tillsätta en statliga utredning om detta! Inte ens en kommission. Det krävs till att börja med en total attitydförändring hos de som nu i upphöjd position bestämt om denna totala ”lock-down” för äldre. En insikt om att det blev fel. Vi behöver en genomgripande diskussion om hur den svenska modellen kom att utvecklas till egoismens kungarike för att kunna förändra vårt samhälle till ett återtagande av begreppet solidaritet som ledstjärna.

Annons

Annons

Jan Scherman
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons