Aina Bergvall: Därför är jag spelberoende

Spelberoende? Javisst!

I den gamla världen var tiden runt jul och nyår sällskapsspelens tid. Folk satsade på de finaste gatorna i Monopol, knuffades hänsynslöst i Fia, rullade kulor i Kinaschack (som väl aldrig någon kines hört talas om). Rätt som det var togs julduken bort från bordet som i stället användes för en omgång Couronne. Men det var då det!

Någon gång på 80-talet kom de små dataspelen i fickformat. Vi tävlade! Vem kom upp i högst poäng? Apor slängde sig i trädens grenar och kastade kokosnötter, hajar dök upp och slök “den tävlande”. Snake kunde man spela två personer samtidigt på stor dator, så även pingisspelet som tillhörde de tidiga och enklare.

På senare år jobbade man vidare på brädspelsidén. Det blev Pictionary och Trivial Pursuit och andra frågesportsliknande utmaningar. I vår familj körde vi hårt också med Backgammon, Alfapet, Othello och Kalaha. När datorn kom in i våra liv på allvar blev det Tetris, jag blev riktigt snabb i Pac-Man och kunde sitta halva natten framför skärmen där fyrkanterna ramlade ner i Tiles & Tribulations. Resten av familjen lade också ner betydande tid på strategispel från 90-talet (Sim City, Little Big Adventure), men det räckte inte mitt tålamod till för.

Idag är jag snubblande nära missbruk av Wordfeud, den moderna, alltså digitala, alfapet-varianten, som gjort en norsk programmerare till mångmiljonär. Crossboss är ett korsordsspel som jag tar mig en funderare över varje dag. Candy Crush lyckades jag lägga av med, men mot bättre vetande har jag låtit Toy Blast ta över.

Men ingenting av alla dessa spel har minsta relation till storhelgerna. Tvärtom pågår det mest hela tiden. Kanske ska det kallas spelberoende? Sådant man kan få hjälp för? Fast då handlar det väl om att man spelat bort en massa pengar, det har tack och lov inte jag. Gratis är gott!

Kärleken till spel grundläggs tidigt i en människas liv, det är jag säker på. När jag var barn fick jag Sagospelet i present, vi hade kortlekar som Löjliga familjerna och Mugg, Lusen var ett populärt  tärningsspel, patiens ett pålitligt tidsfördriv. Min egen dotter gick med liv och lust in för att segra i “Vem vill bli prinsessa?” och det blev lite jobbigt när hennes far såg ut att avgå med vinsten och få sätta den glittrande tiaran på flinten …

Det finns också spel som kräver minimalt med utrustning. “Sten, sax, påse” behöver varken tärning eller bräde men kan underhålla en unge ganska länge. Och så har vi det förnämliga luffarschacket!  Skollektionerna som man i smyg fördrev med att få tre i rad på ett papper medan läraren malde på om något som inte lockade är oräkneliga. Fast inte ens papper och penna behövs. Spelplanen kan ritas i sanden på stranden eller i snön, stenar eller snäckskal, kottar eller pinnar kan vara spelpjäserna. 

Och nu har jag gått varvet runt! Det är dags för luffarschack igen. För i julklapp fick vi ett i en specialutgåva: pjäserna är hjärtan, tre för farmor, tre för farfar! Kul present, och det borde också vara en jättebra idé när barn själva ska skapa något att ge bort. Vilken far-/mormor som helst blir glad, det gör säkert mammor och pappor också! Eller varför inte syskon? 

Den sortens spelberoende kan bara bejakas. Dags alltså för mig att utmana den där farfadern på en match i luffarschack. Om inte för äran att vinna så för glädjen över att kunna kallas just farmor och farfar. Klart plus på äldre dagar!