Aina Bergvall: Därför är paraplyernas tid förbi

 Av alla saker jag minns speciellt från min uppväxt är mitt första paraply en. Tror att jag fick det i födelsedagspresent, det hade stått högt på önskelistan. Att ha paraply gav vuxenpoäng, sådana man hela tiden eftersträvade … 

De där hopfällbara regnskydden har genom åren blivit många. Ett fint tappade jag bort första gången jag var i Paris. Då gick jag till polisen och anmälde min förlust, på franska! Än i dag är jag imponerad av mig själv: att jag tordes, att jag klarade det – och att en polis gjorde sig besväret att anteckna alltihop. Det visar hur som helst att jag satte värde på den där accessoaren. 

Att det var en populär pryl visade sig också när mängder med firmor med tiden lät göra paraplyer med sina loggor på. En reklampresent som bars runt på gator och torg, uppskattad av sin ägare och med budskapet klart synligt för omvärlden. På golfbanan fanns det i storlek XL och på barnvarianter såg man ofta Disney-figurer. 

Idag har jag ett ställ fullt med paraplyer i olika storlekar, en del ultralätta, andra gammeldags. Men de används nästan aldrig längre. Förklaringen är enkel: nu för tiden blåser det ju alltid småspik samtidigt som det regnar. Skulle vilja kalla det Den Nya Sortens Väder. Det handlar om ilskna kastvindar som tjuter fram mellan träd, över gator, in i minsta vrå. Väldigt aggressiva luftrörelser.  

Vilket nästan ofelbart leder till att paraplyet man nyss fällde upp vänder sig ut och in, spröten knäcks, det spända tyget går till och med sönder. Sekunden innan detta hände hade man ändå blivit blöt, eftersom regndropparna sveptes runt av den där vindilen och utan minsta problem tog sig in under regnskyddet. Det är som om regnet inte faller ner utan kommer från alla håll, runt våra huvuden, för att sedan snabbt dra vidare mot nya offer. 

Men sådana här regnskurar minns vi inte från förr, eller hur? Visst regnade det, men skyfall hörde inte till vanligheterna. Inte översvämmade källare heller. Inte drunknande bilar. Inte bortspolade gator och broar. Vi såg inte kalvande glaciärer i tv, hörde inte talas om svältande isbjörnar, kunde inte ana att en plats i Europa skulle notera en rekordtemperatur av på 48,8 grader (Sicilien 11 augusti), vi trodde det knappt när vi hörde att Målilla i Småland kom upp i 34,6 grader – den högsta junitemperaturen i Sverige sedan 1947. Lägg därtill ganska många tropiska nätter, det vill säga när termometern inte ens nattetid kryper under 20 grader. 

Dagens klimatförnekare, de som inte tror att människan har försämrat möjligheterna för jorden att överleva, de borde väl också ha märkt något? I stället för att hävda att man kan strunta i en generell höjning av medeltemperaturen via olika utsläpp! 

Men förmodligen framhärdar de. Och fortsätter trotsigt att fälla upp sina paraplyer mot hotande nederbörd. Vi andra har gått över till regnkappa, helst med huva. För paraplyernas tid är förbi. 

PS Jag återfick förstås aldrig paraplyet jag blev av med i Paris. Misstänker att min polisanmälan lämnades utan åtgärd … så jag fick åka hem utan. Men skaffade väl snart ett nytt, eftersom detta hände sig i den tid då Den Nya Sortens Väder ännu inte hade brutit ut. Och då jag fortfarande vågade försöka prata franska.