News55

Jag erkänner: Så har jag syndat

Artikelbild
Aina Bergvall
Aina Bergvall
Uppdaterad: 17 juni 2021Publicerad: 17 juni 2021

Om du lovar att inte berätta det för någon så ska jag nu göra en träda-fram-are. En skämmig en. Bekänna en synd.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Berätta en ruskig hemlighet som är ungefär så långt ifrån det politiskt korrekta, miljöriktiga och samhällstillvända man kan komma.

Jag älskar lupiner. De håller på att slå ut nu. Förvandlar det svenska landskapet till paradisiska ängar och dammiga landsvägar till blomsterkantade slingor som blir en sann fröjd för ögat. Lupiner finns i en rad färger, från vitt via blekaste rosa över blått till lila till mörkt rödvinsrött. Allra vackrast är det när flera eller rentav många färger står sida vid sida, men oftare lever de segregerat.

Problemet är att lupinen är en så kallat invasiv växt. Den härstammar från Nordamerika och odlades från början, men förvildades nån gång på sent 1800-tal. Och om den trivs så trivs den med besked, förökar sig i rask takt och breder därmed ut sig på andra örters bekostnad. Då kallas den vildlupin (Lupinus polyphyllus).

Det är en baljväxt, det ser man om inte annat så när den är utblommad (och inte alls lika fin, förstås, det måste man erkänna). Då finns fröna i ärtskidor, som öppnar sig när det är dags och låter de små svarta kornen trilla ner och slå rot. Men det gör de inte var som helst, tro mig, för jag har försökt så lupiner (fatta varför detta är HEMLIGT!!!) och det misslyckades totalt. Jag hade tänkt mig att vår tråkiga busshållplats skulle få en fin inramning, men inte ett enda frö fastnade i backen. 

Nu uppmanas man ideligen att göra sitt bästa för att få bort lupinerna. Ingen enkel uppgift, för här handlar det om livsglädje och växtkraft, och de är spridda över hela landet. Naturvårdsverket har förklarat krig mot lupinen, och Fältbiologerna har till och med utsett “Stora lupinbekämpardagen” (nyss passerad, sammanfaller med vår svenska nationaldag 6 juni), just när de knoppas som bäst.

Visst kan man instämma i att biologisk mångfald ska värnas, men jag har svårt att tänka i de banorna när jag ser de fantastiska lupinfälten i all sin prakt.

I en artikel i Expressen läser jag att “I Finland har det nyligen gjorts förbjudet att sälja, odla eller inneha blomsterlupiner. Något liknande beslut har ännu inte tagits i Sverige, och bekämpningen av blommorna beräknas kosta miljontals kronor för länsstyrelser och kommuner.”

Finns det då inget försonande drag hos lupinen, bortsett från dess skönhet? Åjo. Humlor och fjärilar gillar dem, och deras rötter luckrar upp jorden, bladen kan funka som markgödning, men det verkar inte riktigt räcka. De tar för sig utan hänsyn till andra, det är den där själviskheten som gör dem oönskade. Vi som älskar dem ändå, vi kniper ihop om den skamliga kärleken. Berättar inte för någon.

ANNONS

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS