A-
A+

Så minns Ulf Elfving glädjespridaren Arne Hegerfors

Ulf Elfving och Arne Hegerfors

Arne Hegerfors var en unik kombination av superproffs och älskat barn. Ett fenomen i TV-rutan och en skojfrisk glädjespridare i privatlivet. Samt en av de mest vänfasta människor jag träffat.

Ulf Elfving

När jag var hemma hos honom för några veckor sedan visste jag att det kunde vara sista gången – även om det inte syntes.

Arne körde leende in i vardagsrummet i den stora lägenheten på Birger Jarlsgatan med sin rullstol. Hans älskade fru Kerstin, hans enorma stöd i livet, hade bakat bullar och kakor. Jag hade med bakelser. Godisgrisen Arne hade lystet bönat i telefonen:

– Ta såna där med marsipan!

Vi fikade och pratade om högt och lågt. Och först och främst om hur han mådde, såklart.

– Det känns inget konstigt. Jag har inte ont, som tur är.

Han visste hur illa det var ställt. Men han fick fin palliativ vård i hemmet.

Mestadels tillbringade han den här sista tiden i sitt arbetsrum. Där trängdes medicinburkar med godisförpackningar. Och en enorm mängd cd-skivor, flera tusen. Alla uppställda i perfekt bokstavsordning. Arne har samlat på filmer och skivor i hela sitt vuxna liv. Ljud och bild i alla former var hans stora passion, förutom familjen.

Han pekade på några filmer och verkade minnas allt om var och en av dem. Hans minne hade blivit sådant efter alla svåra sjukdomar: knivskarpt i mycket som handlade om gamla tider, väldigt suddigt när det gällde nutid och sådant som just sagts.

Vi pratade om hur kul vi hade haft medan Arne med god aptit åt bulle och bakelse, fast i pyttesmå tuggor.

Midsommarfesterna i skärgården till exempel. Arne var inte mycket för naturen, han tittade hellre på den på TV. Och grönskan tjusades han bara av om den hade formen av en fotbollsplan.

Han var en bra lirare. Och hård, stenhård. Man ville helst befinna sig i samma lag som han, för när det kom en boll i närheten såg han inga polare. Han smällde på. En drömspelare för varje tränare.

Efter matcherna var han from som ett lamm. På TV-lagets banketter berättade han de roligaste historierna, möjligen i konkurrens med Ralf Edström och Benno Magnusson.

Klassiska vitsar

”Hegerforsare” blev ett begrepp för vitsar med slagsida åt göteborgshållet. Många löpte landet runt i åratal, ja decennier. Som den där om att ”det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk” samtidigt som kameran zoomade in på ett gäng mörkhyade herrar.

Arne kunde ju aldrig förneka att han sagt det. Men han hade ingen som helst avsikt att anspela på herrarnas hudfärg, han tyckte bara att kvalitén på avbytarna såg tveksam ut. Och jag tror honom, Arne ljög aldrig.

I många år åkte Arne, Tommy Engstrand och jag till Lysekil på – som vi tyckte – välförtjänt sommarsemester, en vecka. Det var på ungkarlstiden, och jag kan inte påstå att vi kom tillbaka i bättre skick än när vi for. Men det var mycket trevligt. Färska räkor, rostat bröd och emmentalerost på Statt varje dag klockan tolv. Och en och annan bäsk.

En kväll tappade vi bort Arne. Hittade honom inte förrän följande förmiddag, djupt sovande på hotellrummet. I morgonsolen i fönstret stod något kilo räkskal. Lukten var obeskrivlig. Men Arnes förmåga att sova var välkänd, man kan nog kalla den en hobby.

Arne var alltså göteborgare. 1969 kom han till Stockholm och TV-sporten. Tommy hade sin uppfattning klar:

– Killen är ju helt vilsen i storstan! Vi måste ta hand om honom!

Vi gjorde vårt bästa, minst sagt.

“Satte medarbetarnas nerver i dallring”

Hans många TV-sportsliga bravader kan ni läsa om på många andra håll. Det är bara att konstatera att han var en naturkraft även där. Ett superproffs.

Han var också mycket bildad. Följde Lars-Gunnar Björklunds råd att läsa böcker så mycket som möjligt.

Dessutom var han oerhört snäll.

Men ibland satte han medarbetarnas nerver i dallring när han klev in i studion i allra sista stund. Vi skojade ofta om det. Och han erkände att det hände att han gömde sig någonstans för att kliva in i sändningen medan signaturen gick.

– Man måste ha kul på jobbet också, sa han med sitt breda, glada skratt.

Nu är det roliga slut. Hoppas att det fortsätter på någon trevlig plats. Där det finns IFK-änglar, blå- och vitrandiga, med göteborgsaccent.


Ulf Elfving och Arne Hegerfors i januari, 2024. Foto: Privat

Ulf Elfving
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova Premium i en månad för endast en krona.