Vår höst hotar att bli en svår höst

Jag är lite orolig för den. Eftersom det är då som ”utomhus” inte längre är ett alternativ. Inte läge för ännu en enkel picknick eller en solig lunch på en trottarservering. Slut på boulespelet i parken. Promenaderna kan förvisso fortsätta, det gäller ju bara att klä sig rätt – men visa mig den människa som lika gärna fotvandrar i ösregn och halv storm efter att man blivit bortskämd med ljumma vindar och glesa moln på himlen. Hen finns inte.

Vi blir tvungna att gå in igen. För på grund av det eländiga coronaviruset förlänger Folkhälsomyndigheten rekommendationerna som styrt våra liv sedan i mars. Vi har fogat oss, det fanns ju inga alternativ. Faktum är att vi nästan vant oss, men bara nästan, och hela tiden med hoppet om att snart, snart är allt åtminstone så gott som vanligt igen.

För den som fortfarande har ett jobb att gå till blir det ändå påbjudet att stanna hemma, om arbetsuppgifterna så tillåter. Det kan låta lindrigt och är säkert i en del fall också positivt, men för den som lever ensam blir isoleringen påtaglig: inget småprat över en fika, ingen trivsam snabblunch i personalmatsalen.

För den som inte är kvar i arbetslivet kan ensamheten bli än mer påträngande. Expertisen har redan flaggat för fler depressioner inom en snar framtid, större behov av stöd och hjälp. Att risken för våld i hemmet ökar har man också slagit fast, det tär på psyket att vara ”instängd” och många avreagerar sig på sin partner, som är den enda människan i närheten och därmed den som får ta all frustration, all ilska.

Ingen kan väl vid det här laget tycka det är konstigt att folk i utpekade riskgrupper är rätt trötta på att ständigt tänka på fysiskt avstånd till andra, att undvika nästan alla sociala kontakter, att inte få pussa och krama dem man älskar mest.

Naturligtvis har det mysiga sommartorpet varit en räddning för lyckligt lottade i coronans tidevarv, kanske med humlesurr i blommande fruktträd, egna grönsaker och rent av en badstrand på överkomligt avstånd. Men i november!

Vår höst hotar att bli en svår höst. Därför är det extra viktigt att passa på nu, ”lagra” ljuset och värmen, blommorna och grönskan i kropp och minne. Med lite tur bjuds vi också på brittsommar i oktober.

En sak måste till när dagarna blir kortare och allt fler tvingas inomhus: vi måste få fler ”trängselpoliser”, kontrollanter som håller efter inte bara restaurangägarna utan inte minst kroggästerna. Den tillsynen har hittills inte varit särskilt effektiv, att döma av det man kan se. Trångt mellan borden, folk möblerar om självsvåldigt. Extra viktigt nu när gruppen ”unga vuxna”, som förmodligen är de som flitigast figurerar i kroglivet, står för en ökad smittspridning. Den kanske inte drabbar dem själva så hårt, men de är ett klart hot mot övriga.

Det gäller att ta vara på ”utomhus” så länge det någonsin går. Och fortsätta respektera det där magiska avståndet till andra, hur gärna man än vill annorlunda