Så ser jag världen med nya ögon

Alla jag pratade med påstod att ingreppet var enkelt, gick så lätt och inte alls gjorde ont. Trots det oroade jag mig. Ett öga är ett öga, länken till livet. Till färger, former och skönhet. Till det som är fult och fängslande.

I vanlig ordning är jag tidigt ute, på plats en timme före utsatt tid. Bläddrar i de tjocka magasinen och undrar hur jag kommer att uppleva de blanka bilderna med nya ögon.

En kvinna kommer ut ur behandlingsrummet med en grön operationshätta över håret. 

”Ja, tänk vad man kan göra nuförtiden!” säger hon rakt ut i luften. Hon ser mycket nöjd ut. Går till kassan och bokar in en tid för sitt andra öga. Berättar att hon är från Flen och att hon måste komma dagen innan och sova över i Stockholm för att kunna opereras på morgonen. Hon rotar i handväskan efter almanackan och antecknar tiden. Klär på sig kappa och halsduk.

”Mössan, damen!” säger en herre i väntrummet när hon är på väg ut.

”Damen har inte tagit av sig mössan.”

Hon tar sig åt huvudet och känner att hon fortfarande har den gröna, lövtunna operationsmössan på huvudet.

”Men tossorna har jag i alla fall tagit av mig”, säger hon lite generat.

Det är dags för mig att gå in i operationsrummet och lägga mig i den mjuka stolen. Sköterskan tvättar mitt vänstra öga med blöta, svala bomullstussar, täcker sedan mitt ansikte och bröst med ett blått skynke. Där finns ett hål för ögat.

Jag har fått droppar som vidgar pupillen och bedövningsdroppar för att inte känna smärta. Jag uppfattar att den reslige läkaren petar runt ögat och fäster något där så att jag inte ska blinka. Men det gör inte ont och är inte obehagligt.

”Titta på lampan!” säger han.

Nu börjar mitt vänstra öga se saker som jag aldrig tidigare har sett. Det är som att jag befinner mig i rymden. Runda, avlånga och belysta figurer i blått rör sig runt, runt. Avlöser varandra, svävar, flyttar sig. Det är så vackert! Någon av de cirkelrunda figurerna övergår i rött. Jag hör  musik. Ur Aniara? Den är också vacker. Lågmäld, rogivande.

Den reslige läkaren mumlar något jag inte hör. 

Sedan säger han: 

”Då var det klart, det gick jättebra!”

Jag väcks ur min rymdresa och stapplar ut för att ta emot papper, en ny kallelse för nästa öga. Får ordination om ögondroppar som jag ska fortsätta med.

På toaletten ser jag mig i spegeln. Min vänstra pupill är stor som en ettöring från förr. Svart och stor, ett hål rakt in i huvudet, tycks det. Jag tänker på 1500-talets skönhetsmode i Venedig när kvinnor ska ha destillerat saften ur bären från Herba Bella Donna och droppat i ögonen. Pupillerna blev stora, svarta och sexiga. Bella donna, vackra kvinna!

Riktigt så känner jag mig inte när jag vandrar ut på Skeppargatan och ner på Strandvägen bland dem som i dyra gångkläder är på väg till lunch. Försöker vara lite Garbo i solglasögon, trots den ruggiga oktoberdagen.

Mitt högkostnadsskydd hade gått ut, så jag fick betala 350 kronor. Men vilken ynnest att komma så billigt undan för att få en högteknologisk behandling. Och en ny lins som gör att jag snart kan se världen genom ett välputsat fönster.