Veckans läsarbrev: Hur kan min make ses som tillräckligt rehabiliterad?

Som höll på att värma soppa i köket med radion på och inte hört att min make kommit tillbaka men fallit, kanske på grund av en alltför tung ryggsäck. Mina grannar och jag försökte förgäves lyfta upp honom, men vi är alla över 80 och orkade faktiskt inte. Så min grannfru och jag täckte över och under honom med diverse filtar – det var 12 grader kallt – medan grannen ringde efter en ambulans som kom ganska snabbt och körde honom till Danderyds sjukhus. På grund av epidemin fick ingen följa med, och under de följande dagarna fick ingen besöka honom.

På Danderyd undersöktes han på akuten, som konstaterade att han bland annat fått en fraktur i vänster axel. Han tillbringade två nätter på en avdelning där och skickades sedan på rehabilitering till Capio Rehab i Sollentuna. När vi talades vid i telefon var han nöjd, personalen var vänlig och verkade kompetent, och vi utgick båda från att han skulle få stanna tills han var någorlunda rehabiliterad. Till saken hör att han under sjukhusvistelsen även drabbats av en infektion, oklart vilken och varför, för vilken han ordinerats antibiotika, och av ett urinvägsläckage.

Men bara fyra dagar senare ringde en sköterska och förklarade att han skulle skickas hem nästa dag, eftersom han ansågs rehabiliterad. Så strax efter tio fredag förmiddag kom en taxi med min rehabiliterade make, och två män hjälpte honom fram till huset. Nu var det min uppgift att ta hand om honom.

Problemet var, och är, att det inte var samma människa som en vecka tidigare gett sig i väg till Täby Centrum för några ärenden som han ansåg nödvändiga. Han var definitivt inte ”frisk” då heller, har hjärtsvikt och pacemaker, men han kunde utan vidare gå runt sjön (dryga sex kilometer) och ägnade sig åt komplicerade programmeringar på sin dator, och den hjälp jag behövde ge handlade främst om vissa kontakter, eftersom han är väldigt döv och tyvärr inte varit hjälpt av alla olika hörapparater vi provat.

Nå, nu skulle jag (84) sköta den fortsatta rehabiliteringen. Bland annat skulle han gå 300 meter utomhus varje dag. Han hade redan prövat detta vid rehab, då ledsagad av två vårdare. Vi hör till den typ av människor som snällt följer de råd läkare ger, så nu pälsade jag på honom (han kan inte själv ta på sig en jacka pga av den brutna axeln eller knyta skorna) och vi började tillsammans gå på vägen. Efter en kort stund stannade han, alldeles grå i ansiktet och med slutna ögon, andades häftigt och gav ifrån sig konstiga ljud. Det märktes att han var livrädd, och jag trodde faktiskt att han var på väg att dö, försökte hålla om honom. Exakt vad som hände vet vi inte, men han berättade senare att han samtidigt som han fått svårt att andas fått en ofrivillig urinavgång (nå, kissat på sig). Vi lyckades ändå ta oss tillbaka och få av honom ytterkläderna. Samma sak, minus urinavgången, hände två gånger på lördagen, en av gångerna då han stod vänd baklänges på översta trappsteget i trappan mellan husets två våningar.

Tidvis är han också förvirrad. Han var till exempel helt övertygad om att han varit på sjukhuset och rehaben i två veckor, inte bara en. Först med hjälp av en almanacka lyckades jag övertyga honom om att det faktiskt gått mindre än en vecka sedan ambulansen hämtade honom. Även senare har jag märkt att han glömmer sådant som vi avhandlat bara några timmar tidigare.

Men han är alltså ”tillräckligt rehabiliterad” och har fått en kallelse till ett ortopedbesök på Danderyd den 9 februari. I kallelsen, som jag öppnade medan han var borta (vilket jag väl strängt taget inte hade rätt till) står det bland annat så här:

”Du har fått tid på ortopedmottagningen Danderyds sjukhus. Gå via huvudentrén, målpunkt H plan 3. Anmäl dig i kassan för registrering målpunkt H, plan 4.”

Och, markerat med ett rosa streck i kanten: ”En röntgenundersökning behöver göras före läkarbesöket. Du behöver själv boka tid för denna. Var god ring röntgenavdelningen på Danderyds sjukhus för att beställa tid.”

Allt detta ska alltså en svårt sjuk 90-åring med bruten axel och grav hörselnedsättning klara av – mottagningen kan knappast veta att han inte bor ensam. Hur ska han ta sig till Danderyd? OK, han kan ringa efter en taxi, men eftersom han inte hör är det svårt, och även om han skulle lyckas kan han knappast gå upp till taxin. Och hur ska han ensam kunna ta sig från taxin och följa de krångliga anvisningarna och hitta först röntgen och sen ortopeden? Hur ska han kunna veta hur tidigt han måste boka röntgen? Varför i all världen kan inte ortopedmottagningen boka en lämplig röntgentid så att resultatet är klart före ortopedbesöket? Det förefaller faktiskt vara det rimligaste för alla patienter.

I går hörde jag honom för första gången säga att han inte vill leva längre om det ska vara så här. Jag känner likadant. Vi är sannerligen inga självmordsbenägna personer: jag har själv gått igenom fyra stora bukoperationer och en tuff cellgiftsbehandling och är tacksam för att sjukvården gett mig nio års extra liv, nio goda år.

Men nu säger jag som min man: ska det vara så här vill jag inte leva längre.

Inga-Lisa Sangregorio