Ulf Elfving djupt bekymrad: Nu är det ångest!

Den som inte känner skräcken slå sina isande klor i en dessa dagar lever förmodligen i en parallell värld. Grattis i så fall!

Vad är det du är så rädd för då, gubbe, undrar kanske nån från den där andra sidan?

Två saker är värre än allt annat, svarar jag:

Först att USA skulle välja Trump till president  om några dagar. En dömd brottsling och en clown som vill överge Ukraina, vilket i förlängningen kan göra att vi i en inte alltför avlägsen framtid medför att Putin står för dörren.

Och sen det vi precis ser i Spanien: naturkatastrofer, som översvämningarna som har kostat uppåt 200 dödsoffer. Vilka hemska bilder av bortspolade hus, gator, bilar och människor!

Och du, kompis: inse att detta bara är början. Klimatförändringarna kommer att bjuda på mer av samma sort, och värre.

Och Sverige fortsätter medvetet att öka utsläppen av koldioxid, som värmer upp haven och jorden och skapar nya klimatkatastrofer.

Ska man gräva ner sig på en gång? Nä, en del kämpar på. Och en rätt fantastisk nyhet häromdan var att en klimataktivist, en forskare, som deltagit i en aktion på en motorväg, där han satt med ett gäng andra likasinnade och stoppade trafiken för att protestera mot vår minst sagt märkliga klimatpolitik, friades i hovrätten. Hovrätten ansåg att klimathotet är så stort att aktivisten handlade i nödvärn. Ytterst oväntat, om jag får säga min mening. Möjligen får vi se vad högsta domstolen tycker, om de tar upp målet.

Trump då, som ser ut att ha goda chanser att vinna presidentvalet på tisdag. Västvärlden bävar för vad som skulle hända då, i alla möjliga avseenden. Men så fick jag en liten gnutta tröst i dag, när jag läste en debattartikel i Expressen av två killar från den mer mörkblå kanten i svensk politik. De menar att Trump förvisso uppvisar karaktärsdrag som är olämpliga för en president. Men tycker – ungefär – att han egentligen och förmodligen inte är så farlig i sin politiska gärning. Han bara låter så. Han har gjort mycket som är bra, skriver de. Man ska inte döma honom för att man ogillar hans stil (sexist, lögnare, narcissist, skrävlare, skattebrottsling – ja, du vet). Och som slutkläm: “Hade han varit demokrat hade han förmodligen belönats med Nobels fredspris”.

Ja, herrejösses. Om killarna ändå haft rätt.

Skrev jag att vi skulle ta nånting roligare på slutet? Javisst! Jag letar och letar och hittar en sak som i alla fall är rolig för ganska många svenskar: kultbandet Kent ska återförenas för sex nya konserter nästa år. Biljetterna tog slut på nolltid och säljs nu på svarta börsen för fyra gånger ordinarie pris.

De lämnade offentligheten ”för sista gången nånsin”  2016. Men som de flesta andra kunde de alltså inte hålla sig kvar utanför rampljuset. Hundratusentals fans jublar nu. Fast för mig räcker detta inte för att radera den aktuella ångesten, jag har aldrig fallit pladask för Kent. Även om jag inser att de är bra.

Men jag håller med Håkan Larsson i Aftonbladet som kommenterade med att man inte ska lita på någon av alla de artister som lägger av ena året och återuppstår året – eller några år – efteråt. I musikbranschen är det mer regel än undantag.

Men det gäller nog även utanför musikens värld.

Kan man över huvud taget lita på någon, någonstans, numera?