Ulf Elfving om huliganfasoner: Var är humorn?

För en vecka sen var det derby i stan. DIF mot AIK på Tele2 Arena. Solklar seger för bortalaget.

Det var såklart hemskt för oss som är blårandiga in i märgen. Men värre var att man i två timmar tvingades se en jättebanderoll på hemmafansens läktare med texten DÖD OCH HAT ÅT AIK.

Ingen verkade reagera på våldsbudskapet under matchen. TV-kommentatorerna lär inte ha sagt ett ord.

Kant i kant med ståplatsläktaren finns en sektion för barn. Småttingarna som just lärt sig läsa fick alltså noga inpräntat i sig att supporterskap ska byggas på död och hat.

Någon som är förvånad över vart delar av samhället verkar vara på väg?

En viss debatt har ändå sipprat fram på digitala plattformar i efterhand. En del försvarar (!) banderollen och menar att det är sån supporterjargongen är, punkt och slut, och att man inte får ta det på allvar. Andra visar på hur ett förråat språk på andra områden, till exempel i politiken, kan ha bidragit till attacker och våldsdåd utförda av störda människor.

Tuffa verbala fajter mellan supportergrupper kan vara stämningshöjande och ibland rätt kul, om de kryddas med viss humor.

Men vad är det för humor i att önska andra död och hat?

Apropå barn och ungdomar så har ju skolorna startat på de flesta håll i veckan. Och nu börjar föräldrarnas pusslande med att väcka ungarna, klä på dem, ge dem frukost och köra dem till plugget innan de själva ska hasta iväg till sina jobb. Allt innan klockan slagit 8.

Samtidigt som jag njuter av seniorens privilegium att inte behöva hasta upp i ottan utan till och med kan äta frukost vid 10-tiden, framför morgon-TV:n, tycker jag oändligt synd om alla som utsätts för den här morgonhetsen. Visst finns det undersökningar som visar att många – framför allt unga – skulle behöva sova lite längre?

Låt oss unna dem (och deras föräldrar) det. Öppna skolorna – och varför inte verkstäderna, kontoren, affärerna osv. – minst en halvtimme senare!

Som pensionär, som inte behöver stå eller sitta på en arbetsplats klockan 8, hinner man i stället läsa en hel del. Och bland allt jag läst i veckan sticker några glada nyheter ut:

— Att Kamala Harris natten till fredagen valdes till demokraternas kandidat i presidentvalet i USA! Allt under Donald Trumps förolämpningar (”hon är ointelligent”, ”hon är en lögnhals” osv.) men till den fria världens glädje.

— Och att Jönssonligan kommer tillbaka på bio i december med en fenomenal rollbesättning: Robert Gustafsson som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson, Anders Jansson som Dynamit-Harry, Jonas Karlsson  som Vanheden och Jennie Silfverhjelm som Doris.

Vilket gäng! När Gösta Ekman 1992 la av som Sickan sa jag lite skämtsamt åt honom att det var ett nationellt och kulturellt svek. Svaret blev ett brett leende.

Men nu tror jag att han ler ännu bredare i sin himmel: ingen annan än Robert Gustafsson skulle vara tänkbar som den nye Sickan!

Läs även: Ulf Elfving om OS-hjältar, allsång och utvandring News55