Filmklubben - för oss som vet att livet går fort

En vanlig kommentar efter rolig samvaro. Maken och jag har många gånger själva gjort oss skyldiga till dessa icke-förpliktande ord och glömt bort den goda föresatsen.

Men på en fest för några år sedan följdes meningen upp med ”… så vad sägs om att gå på bio nästa vecka och se filmen XYZ och sedan gå hem till oss och äta en bit mat?”

”Javisst!”.

Därmed bildades FILMKLUBBEN. Vi är bara fyra medlemmar, men insisterar på namnet som ger våra träffar viss kulturell glans.  Andra gemensamma vänner tror att vi är 40 personer. Minst. Vi låter dem tro det.

Ett par blev så entusiastiska över möjligheten att de tjatade sig till också få vara med i klubben. Det blev bara en gång. Inte för att dessa vänner är tråkiga eller otrevliga, tvärtom. Men det blev ett sånt palaver när vi skulle enas om film och eventuell krog. Så gången därpå återgick vi till den gamla ordningen. Enklare bara vara fyra.

Fördelarna med filmklubben är många:

• Vi bokar träff från gång till gång. Därmed blir det också av.

• Vi kommer verkligen iväg på bio, minst sex filmer per år, smala som breda.

• Vi har ett givet samtalsämne redan till drinken.

• Vi ser dessa glada vänner långt oftare än tidigare.

• Vi får ett billigt nöje. Tre av oss kan utnyttja pensionärsrabatten på biografer.

Men det fanns utrymme för mer. För några månader sedan åkte vi ut över helgen till två andra goda vänner, som renoverat ett gammalt hus ute på landet. Grannens får betar utanför sovrumsfönstret och bastun gör bad möjliga långt före och efter ordinarie säsong. Underbar kontrast för oss som har lägenhet i stan. Till frukosten sade vår värd samma sak som maken och jag hade tyckt hela denna helg: ”….så kul vi har. Vi borde ses oftare!”

Detta par är också kultur- och diskussionslystet och till morgonkaffet beslöt vi att bilda – TEATERKLUBBEN! Första föreställningen blev Folkoperans La Traviata (sexuellt vågad men med bra sångare, rekommenderas) efter att vi förvissat oss om att det gick att få en stol längst ut på raden, så att vår manlige vän – drygt två meter lång – kunde sträcka ut sina ben.

Nästa träff bokades samma kväll in i kalendern och om ett par veckor är det dags igen, alla fyra har åtagit sig att lusläsa teaterannonser.

Vad vill jag ha sagt med detta? Egentligen inte mer än att livet går fort och att det efter en viss ålder inte längre går att säga
”… någon gång ska jag….”, eller ”… vi borde ses oftare!”. I denna kommentar ligger faktiskt bara möjligheter.