Nu vet jag hur man blir folkkär i Sverige

En vänlig människa sträcker fram en pappersnäsduk och statsministern talar fint om hur stark gemenskapen var den där hemska aprildagen när landet var som allra skörast.

Denna dag hedrar vi människor som för de allra flesta var helt okända men som förlorade livet i en nationell tragedi där vi alla kunde känna oss inbegripna och starkt berörda.

Just dessa dagar upplever Sverige också något av en landssorg och skulle det hållas en minnesstund här i Kungsträdgården för Lill-Babs räckte kanske inte ytan till.

Hennes oväntade bortgång verkar ha skapat en våg av djup förstämning och äkta sorg hos den svenska folksjäl som hon hade ett fäste i ända sedan 50-talet.

Lill-Babs var folkkär, står det i hundratals rubriker dessa veckor. Men vad berodde hennes obeskrivliga popularitet på? Vem blir folkkär och varför?

Jag delar känslan av att hon funnits där i hela mitt liv. Jag var åtta år när hon (något motvilligt har det visat sig) brakade rakt in svenska folkets hjärtan med Klas-Göran. Idolskaran var tunnare då, filmstjärnebunten spräckte inga gummisnoddar. Den där imponerande längden på karriären spelar naturligtvis en stor roll, men det måste ha varit något annat som gjorde att det aldrig blev någon dipp på den mer än sex decennier långa publiksuccén.

Många känner sig nog nästan inbegripna i Barbro Svenssons familj. Hon bjöd på sig själv och släppte in publiken i hemtrevnaden nära sin stora familj. Generöst på ett extraordinärt sätt, i med- och motgång. Hon var och förblev allas vår Lill-Babs.

Å andra sidan kan man invända att en annan idol som oväntat lämnat jordelivet, Jerry Williams, hade precis motsatt hållning. En konsekvent integritet. Få visste någonting om hans privatliv. Men populär är bara förnamnet. Han måste onekligen räknas till de verkligt folkkäras skara.

Gemensamt för bägge är förstås äktheten. Stå rakt upp och ner för vem man verkligen är. Med brister och allt precis som alla vi andra. Riktiga människor. Omvittnat generösa och snälla, egenskaper som kanske inte alltid räknas till de mest hippa.

Jag blir glad över tanken att snällhet kan bidra till idolskap. Sådana förebilder kan det aldrig bli för många av.

Förlusterna i artist-Sverige har varit så många det senaste året. Dit hör även Kenneth Gärdestad som begravdes nyligen. Också till tonerna av hans egen “Himlen är oskyldigt blå”. Ted och Kenneth Gärdestads musik har spelats på otaliga bröllop och begravningar, just de stunder som är bland de viktigaste i människors liv.

Folkkär är kanske det finaste man kan bli. Att ha inspirerat människor till att vara snälla och goda det finaste eftermäle man kan få.

Så var vi också kanske ovanligt snälla och generösa mot varann den hemska aprildagen 2017, gester som återkom också ett år efteråt. Men då hade landet förlorat ännu några värdefulla förebilder.