Kan det bli så mycket bättre än Sven-Bertil Taube?

Hans kollegor i huset på Gotland överträffade varandra med superlativer om hur mycket han betytt för dem. Även om Miriam Bryant mest var imponerad av att han var så gammal och levt så länge. Fast hon sade det med välmenande beundran.

      LÄS MER: En hyllning till Sven-Bertil Taube

Att ge sig på att tolka den vis-skatt, den stora del av det vi refererar till som Sverige, är naturligtvis inte lätt. Det kan bli för mycket respekt. Sven-Bertil själv avslutade med att säga att det inte finns någon slutgiltig tolkning. Det finns bra och överraskande tolkningar.

Symtomatiskt var det de mera mogna artisterna, med Niklas Strömstedt i spetsen, som var mest respektfulla och levererade tolkningar utan överraskningar. Det unga gardet, här företrätt av Ison & Fille och ljuvliga Miriam Bryant, har ju inte så mycket Taube i bagaget som tynger dem. Och det märkets ju i deras låtval och tolkning.

Niklas Strömstedt valde den erotiskt laddade “Nocturne”. Den skildrar stunden efter “älskog” förklarade Sven-Bertil vilket fick unga Miriam att tolka uttrycket “älskog” till ett mera modernt ord. Strömstedt valde att göra en rak och enkel version, lite nytt med ett gungande baktaktstempo. Snygg, välsjunget, men lite tråkigt.

      LÄS MER: Niklas Strömstedt gör krogshow

Andreas Kleerup hade en lång utläggning kring sitt val “Så länge skutan kan gå”, som han anser har en så viktig text som har något att säga alla människor. Arrangemanget är fyndigt, låten puttrar på som en skuta med motordunk. Lite nervöst till en början pratsjunger Kleerup. Framförandet växer, skutan (och Kleerup) får upp farten med ett suggestivt break med slagverk och synt.

“Där satt den!”, som Sven-Bertil utropade. Och visst satt den. Om nu Kleerup bara hade textat lite bättre.

Jenny Berggrens val var ljuvliga “Så skimrande var aldrig havet”. Hon presenterade den med en mycket personlig berättelse och en sista kyss på en död pappas panna och och en första kyss till den stora kärleken. Vackert, personligt och finstämt. Och den visan, en av Taubes bästa tycker jag, kan man inte bara misslyckas med.

Lisa Nilsson har gängets vackraste röst och hade valt “Änglamark”, Evert Taubes sista stora visa. Lite uttjatad kanske. Men som hon sjöng den! Hon textar underbart och får varje ord att låta som kommen ur hjärtat. Skört, gripande och vackert.

      LÄS MER: Därför var musiken bättre förr

Hiphop-duon Ison & Fille valde, liksom Miriam, en låt från Sven-Bertils relativt färska CD “Hommage” där han tolkar låtar från artister han samarbetet nära med. (Som av en händelse släpps “Hommage 2” i dagarna).

Här hade rap-duon fastnat för Olle Adolphsons “Nu har jag fått det jag vill ha”, med som sig bör egna textinlägg. Som extra raffinemang hade man lagt in Sven-Bertils version emellanåt. Sven-Bertil själv var både glad och entusiastisk: “Mycket begåvat, intelligent och dramatiskt”. Och det är bara att hålla med.

Miriam Bryant är säsongens största överraskning. Hon är härligt rättfram i sina samtal med de betydligt mer erfarna kollegorna. Nyfiken och med ett stor hjärta. Hon grävde inte heller speciellt djupt i Taubes produktion, “Ett sista glas” hämtades från nyss nämnda “Hommage”. En irländsk folkvisa med genial text av Lars Forsell. “Den speglar något av mitt liv”, erkände Sven-Bertil, “handlar om dumheter man gjort och saker man ångrat. Det är mycket känslor i den.”

Och visst blev det mycket känslor då Miriam fick avsluta kvällen. En underbar tolkning, en perfekt låt att avsluta Taube-dygnet på Gotland med. Slutstrofen lyder “Godnatt, må glädjen lysa er!”. Spotify-toppen nästa!