Hur beter sig folk i tunnelbanan?

Tanken är vacker, att tunnelbanan är vårt stora, gemensamma vardagsrum. De gröna och blå vagnarna som enkelt och snabbt tar oss genom underjorden, från A till B utan köer. Det är visserligen mörkt, men det är det ju även ovan jord halva året.

Jag sitter tillsammans med en massa andra människor, försjunken i telefonen, kanske i en bok, i mina tankar. Vi har inte valt varandra, och vi är alla olika. Ett demokratiskt sätt att färdas, rätt billigt också om man är pensionär och flitigt använder månadskortet. Men någonting har hänt som skaver. Som gör att stunden i
vardagsrummet inte alltid är så behaglig. Jo, samtalen i mobilen är kanske det jobbigaste, det mest påfrestande. Att dras in i andras mest privata gömslen, i gräl och intimiteter. Ta del av högljudda berättelser ur verkligheten, som jag inte kan avstå ifrån. Som berättar något om livet i dag, och som lär oss att inget längre verkar vara för privat. Allt kan outas, var som helst, för vem som helst, när som helst.

T-banevagnarna är inte längre ett gemensamt vardagsrum. De har förvandlats till matsal, kök, badrum, sovrum. In i vagnarna bärs lattemuggar, för många har inte hunnit dricka kaffe till frukost eller lunch. Men hit in kommer också ta-med-rätter av skiftande slag. Krämiga såser och fett från pommes droppar ner på sätena eller hamnar på grannen. Ska man dessutom klara av ett samtal i mobilen kan hela skapelsen falla ner på golvet. Plasttråget åker med, landar upp och ner. Senare ska en klack halka i det.

Tidiga morgnar kan jag närstudera hur någon mittemot gör sin makeup. Flytande eyeliner är inte enkelt att lägga, särskilt inte om tåget gör en ryckig inbromsning. Lösögonfransar. Vilket klister använder hon? Nu ler hon i mobilens spegel, tar en selfie. Han mittemot sover. Har placerat sina skitiga skor på sätet intill mig. Varför säger jag inte till? För att jag inte vill bli kallad gammal kärring. Nedanför honom ligger en spottloska.

Jag åker några stationer till, byter tåg och hamnar mittemot en kvinna med ett kexpaket i famnen. Hon tuggar och tuggar, pratar utan stopp. I mobilen. Kexen åker in i munnen, ett efter ett. Smulorna snöar ner i hennes knä. Efter varje kex far hon med handen över smulorna, befriar sig från dem. De kommer farande mot mig. Varför säger jag inget? För att jag inte orkar ta en löjlig fajt. En variant på kexen är nagelfilen. Det yr om den också, men dammet är finare. Inte så grovt som kexsmulorna.

En gammal stötesten är väskorna. De som kvinnor gärna placerar på sätet bredvid sig, som vore de barn. Min hälsporre gav mig mod, värkte, brann. Jag behövde sitta.
”Är det ledigt här?” frågade jag den unga kvinnan med handväskan på sätet intill. Hon tittade på mig, som om jag hade sagt något opassande. Utan att svara flyttade hon mycket långsamt på väskan och placerade den i knät. ”Var det svårt att flytta väskan?” undrade jag. Sarkastiskt. ”Nä”, sa hon. ”Men det fanns andra platser som var lediga.”
”Dra åt h-e” sa jag. Nej, det gjorde jag inte. Jag ville bete mig väluppfostrat i vårt gemensamma vardagsrum.