Totte Wallin: Vart tog alla smeknamn vägen?

Mitt namn är Torsten som betyder Tors hammare. Namnet blev populärt efter Thorsten Wiktorsson i dikten Frihtiofs saga av Tegner 1825. Tegner var en del av det ”Götiska förbundet” som bildades efter att Sverige förlorat Finland 1809, en förlust som skakade landet djupt. Målet var att snabbt skapa en ny identitet och då återuppfann man vikingen. 2014 fanns det totalt 17 157 personer i Sverige med namnet Torsten eller Thorsten, varav 4 830 med det som tilltalsnamn. Jag kallas Totte och är på pappas sida Vallon där den förste hammarsmeden hette Brusk.

Tittar man på de vanligaste namnen 2020, var det för flickor Alice, Maja, Elsa och Astrid och för pojkar Noah, William och Hugo. Om jag tänker på mina skolkompisar så hette många tjejer Monika, Kristina och Ulla och killarna Bosse, Håkan, Kennet, eller Magnus. Idag kan man avgöra ungefär när någon är född på förnamnen. Heter man Gösta, Jan-Åke, Lars -Thure eller Arne är man säkert född på 40-talet precis som Ann-Marie, Gun-Britt, Maj-Britt, eller Eva-Lena. Heter man Kevin kom man till världen på 90-talet.

Våra andranamn är också intressanta och ofta släktnamn efter farmor eller morfar. En gång på en skidsemester med vänner i franska Alperna förslog jag att vi bara skulle använda våra andranamn. Vi blev Lasse, Astrid, Gösta och Holger istället för Totte, Bodil, Krister och Bosse. Vi bevittnade en liten verklighetsförskjutning, hade jättekul hela veckan, så prova gärna.

Att namn kan stigmatisera visar inte minst hur svårt det kan vara att komma till en anställningsintervju om man har ett namn utanför den bekanta namn-normen. Under kriget på Balkan bytte en kompis med ett efternamn vanligt i forna Jugoslavien, trots att han är född i Sverige och pappan i Österrike, till ett italiensk för att inte förknippas med konflikten. I Frankrike är namn politik på riktigt, där föreslår presidentkandidaten till höger om Le Pen, Éric Zemmour en fransk Trump, att muslimer ska byta ut sina förnamn mot franska, Muhammed mot Alain, Emile eller Florentin, Aisha mot Adèle, Adrienne eller Amélie. Syftet är hans rädsla för att Frankrike ska byta ut sin befolkning (Onsdagen 20.10 Nordegren Epstein P1). 

När jag skrev min förra krönika om Lill Strimma tänkte jag på att den typen av smeknamn försvunnit. Det finns ingen ”Tigern Johansson”, Stor och Lill-Stöveln från Gävle, Lill Pröjsarn i AIK som fick namnet efter farsan, Bebben och Fölet i Göteborg eller Sura Pelle från Surahammar. Smeknamnen på idrottsmännen är idag borta.
 
Här i Enköping hade vi Leffe ”Prinsen” Eriksson, Björn ”Riva” Olsson, ”Togga” ”Dockan” och ”Granan” mfl. ”Spannis”  i ingressen heter Jan-Åke och kunde inte uttala sitt namn som liten, nu kallas brorsan fortfarande ”Lill Spannis”. Hette man Spejner blev det ”Spejarn”, var man rödhårig fick man heta ”Luvan”, gillade man att cykla blev det ”Sladden” och alla visste att Nibban var Sladdens halvbrorsa. Var man stor blev det ”Lillen”, hade man oturen att cykla i fel väder fick man kallas ”Janne Motvind” livet ut.
”Joab” stod på torget och när någon en gång frågat honom vad han sysslade med svarade han ”Mamma och jag har land”. Det blev en del av stadens narrativ som fortfarande berättas och traderades. På samma torg sålde ”Schejken” böcker. I ett annat hörn kunde man träffa på ”Smöre” helt insmord i Brylcreme. Kring halsen bar han en emaljerad skylt där det stod ”Vårdas av Kyrkorådet”. Det fanns en tunn gräns mellan smek, öknamn och rena tillfälligheter.

Flyttade man till stan ersattes namnet med ursprunget  ”Finnen”, ”Skåningen”, ”Lappen” och en kille från Skövde kallades ”göteborgarn”.
Värst var det nog att vara lärare där en liten felsägning kunde följa en livet ut, ja inte bara läraren utan även hans barn. ”Det är Flosses grabb”, ”Kubiken” ja gissa, ”Åskan” var välfunnet, Häxan, taskigt men henne var man rädd för, ”Knallhatten” tack vare  likheten med seriefiguren och humöret och fick man heta Pitt Allan så hade man nog gjort sig förtjänt.

Allt detta jag nämnt kommer från en tid då landet Sverige var så mycket mindre, man hade bara sin lilla närhet att relatera till och alla kände alla. Ville man komma in i gemenskapen fick man bara ”gilla läget”, gå vidare, acceptera.  Om man flyttade får man inte göra som den killen gjorde när han flyttat in i vår trappuppgång och för första gången träffade gårdens alla ungar och sa ”Nu får ni inte kalla mej för ”Tjocka Kallatjo” för de gjorde de i Norrköping. Barn kan vara riktigt grymma.

Enligt BBC-programmet QI hade Adolf Hitler en brorson Alois Hitler som bodde i Liverpool men tyckte det började ”brännas” och flyttade tillbaka till Tyskland där efternamnet fungerade bättre och han blev försäljare på Opel. Han blev sedan osams med sin kände farbror Adolf och flyttade tillbaks till England och skrev en artikel  för tidningen Look med titeln “Why I Hate My Uncle”. Sedan for han till USA där han bytte efternamn till Stuart-Houston. Han fick två söner där den förstfödde fick mellannamnet Adolf. Hade farbrodern spelat ishockey i München hade han kallats ”Lill Pröjsarn”.

När jag bodde i Lund fick jag namnet ”Fubbick” och ”Tutte” trots att Malmös mest kända band hette ”Namelosers”.