Arbetsgivare - ge oss seniorer en chans!

Det är märkligt att följa turerna kring det kommande presidentvalet i USA. Inte minst för att de flesta kandidater är 70+ som alla strävar efter det kanske tuffaste jobbet på jorden. Men få, i USA, förefaller hetsa upp sig över deras höga ålder och bristen på unga förmågor.

I Sverige haussas val av partiledare som ännu inte fyllt 30. Visst, de behärskar kanske det politiska spelet, men så särskilt mycket ledar- eller livserfarenhet har de knappast.

Med jämna mellanrum kommer rapporter i Sverige som till och med larmar om att det är kört för många som knappt hunnit bli vuxna. ”Efter 40 kan du vara passé på arbetsmarknaden”, löd rubriken i Sydsvenskan den 9/12 -19. Tidningen återgav en färsk rapport från Delegationen för senior arbetskraft vid Linnéuniversitetet.

Mer än 6 000 ”påhittade” arbetsansökningar skickades till ca 2 000 arbetsgivare. Resultatet visade att chansen att bli kallad till intervju började sjunka redan i 40-årsåldern. Åldersdiskrimineringen drabbar dessutom kvinnor hårdare än män. Enligt forskarna har arbetsgivarna ofta en felaktig bild av äldre arbetssökande. De uppfattas som mindre anpassningsbara, mindre flexibla och ha svårare att lära nytt (sic).

Min första reaktion var; kan detta verkligen vara sant? I så fall är det snarare arbetsgivarna som är mindre flexibla och anpassningsbara.  Vi som är stolta 55+are kan nog samtliga intyga att vi är mer kunniga, omdömesgilla, lojala och flexibla än vi var i 35-årsåldern. Livet, vanliga motgångar men också framgångar, har finslipat omdömet. Dessutom har vi klarat av åren med snoriga barn och löss på dagis. Vi kan jobba häcken av oss.

När jag ventilerade ämnet över en lunch nyligen, påminde mig en väninna om HasseåTages visa ”Blå Stetsonhatt” ur 88-öresrevyn från 1970.  Det är 50 år sedan… Men ni minns väl:

Vid trettitre,
e’ man passe,
vid trettifem,
så kan man hälsa hem,
vid fyrtio jämnt,
e’ man ett skämt,
å högre opp,
så åker man väl på en propp

Jag tror inte det finns ett utbrett åldersförakt i Sverige men något har uppenbarligen varit fel, länge. Möjligen vår rigida arbetsmarknad, oviljan att lämna ett fast jobb av rädsla för att inte få ett nytt. Att vara egenföretagare är ingen sinekur, men det stärker i alla fall självkänslan. 

Jag har i bekantskapskretsen två vänner, 92 och 94 år gamla. Den förre är tidigare bokförläggare och skriver nu på sin femtonde bok, den senare är debutant och har sin första bokrelease i slutet av mars! De har aldrig slutat arbeta.