Artur Ringart: Så blåste politikerna oss pensionärer på en “säker framtid”

Vi pensionärer har blivit lurade och blåsta av våra politiker. Under hela vårt aktiva arbetsliv har vi fått höra att skälet till höga skatter i Sverige är att säkra vår välfärd. För oss med erfarenhet och arbetslivet bakom oss innebär det bl.a. tillgång till äldre- och trygghetsboende, drägliga pensioner och lättillgänglig äldrevård. Men det var bara fagra löften. Det fungerar inte idag. 

Vi pensionärer har i flera år betalat högre skatt än alla andra med motsvarande inkomst. Nu är vi lovade att få mer kvar i plånboken. Så ser politikernas drömscenario ut. Men vi som lever i en pensionärernas verklighet vet att det bara är nonsens. Allt är redan uppätet av högre boendekostnader, högre avgifter för hemtjänsten, högre kostnader för kollektivtrafiken (i Stockholm) ,högre bränslekostnader, högre matkostnader o.s.v. Den bistra sanningen är att vi pensionärer hela tiden tappar i köpkraft.

En ensamstående pensionär i Sverige, som inte har någon inkomstpension, är garanterad maximalt 8.254 kronor i månaden i pension. Är pensionen låg har man också rätt att söka bostadstillägg som högst kan bli 6.540 kronor i månaden och det är skattefritt. Problemet har varit och är, att det är krångligt att söka bostadstillägg. Dessutom har handläggningstiden varit extremt lång- vilket är tufft för den som har det knapert. 

Nu har regeringen lovat att den tiden ska kortas ner. Det tror jag när jag ser det. Den högsta summan för bostadstillägg visar att politikerna inte är medvetna om vilka hyror som krävs på ett normalt äldreboende idag. 

Politikerna är inte medvetna om, eller bryr sig inte om verkligheten för en pensionär. 

Av Sveriges 2,2 miljoner pensionärer är cirka 300.000 är så kallade fattigpensionärer. EU:s gräns för fattigdom ligger på 12.300 kronor i månaden före skatt. Det räcker inte för ett drägligt liv om man inte bara ska leva på nudlar. De flesta av dem är kvinnor, cirka 65-70 procent. Dessutom är skillnaden i pensioner mellan de som har arbetat ett helt liv, och de som inte har det, på tok för liten. Det måste ha varit lönande att ha arbetat. Våra pensionärer med ett helt yrkesliv bakom sig förtjänar bättre. 

Vi i Sverige är sämst i klassen i Norden. I Norge t.ex. är garantipensionen, den pension man kan få som lägst, 15.000 kronor i månaden, och den är skattefri. Dessutom följer deras pensioner löneutvecklingen på arbetsmarknaden i högre grad än i Sverige. Så är det inte i Sverige. 

Här är pensionerna beroende av sysselsättningen på den svenska arbetsmarknaden. Ju fler som arbetar och skjuter in pengar till systemet, ju mer kan betalas ut i pension. Men om vi går in i en lågkonjunktur och arbetslösheten ökar, dvs. att mindre pengar kommer in i systemet – då riskerar pensionsbromsen att slå till. 

Pensionerna kan sänkas. Den säkra framtid som pensionär, som vi blev lovade när vi betalade in våra dryga skatter, finns inte. Pensionssystemet håller på att krackelera. Det håller inte måttet utan måste göras om. Det tragiska i sammanhanget är att de politiker som vi alla har valt till riksdagen och som ska besluta om våra pensioner är handlingsförlamade. 

De sitter i en pensionsgrupp där ALLA måste vara överens för att det ska hända något. I praktiken innebär det att de är handlingsförlamade. 

Vi har vår yngsta riksdag någonsin. De äldre är för dåligt representerade i vår högsta beslutande församling. Riksdagen förstår inte eller vill inte förstå och agera.

Jag känner mig nu som en klagande gammal gubbe. Men tyvärr måste jag klaga när verkligheten ser ut som den gör. Många av våra läsare på News55 vill att vi ska starta ett nytt politiskt parti som på ett bättre sätt än de befintliga partierna tar hand om de äldres intressen. Men jag tror inte på det. Jag tror att man ska agera inom de befintliga, politiska partierna. 

De måste ta ansvar. En sak är säker. Även ni i riksdagen kommer också att bli äldre.

Till sist. Det finns också glädjeämnen med att vara panschis. 

Att få fira julen med barn och barnbarn. 

God Jul!