Artur Ringart: Så minns jag Zache

Göran Zachrisson var mannen som gjorde TV-reportaget till en konstform. Till en fängslande berättelse i ord och bild. Jag beundrade honom och var stolt över att vara en av hans kollegor. När han sa upp sig (för frilansverksamhet) på TV-Sporten var det jag, som efter en tids frilansande fick hans fasta tjänst. I början av 80-talet.

Jag minns att jag en dag satt och filade på texten till ett cykelreportage där jag ville formulera mig lite extra konstnärligt. Meningarna handlade om risken med blöta vägbanor under en cykeltävling. Zache kom förbi och jag frågade om hjälp.

– Beskriv det enkelt, sa han. Säg som det är. Det regnar, vägen blir blöt och hal. Konstla inte till det. 

Och det levde jag sedan efter under mitt fortsatta liv som sportreporter.

Det bästa berömmet jag någonsin har fått av Göran var efter ett reportage som jag gjorde om HV71:s överraskande framgång i Elitserien. Vilken var förklaringen? 

Jag kom till slutsatsen att blandningen i laget av unga, hungriga talangfulla spelare och äldre erfarna, var svaret. Till exempel som då unge Fredrik Stillman och äldre, erfarne Kari Eloranta. Jag tyckte att jag hade fått en bra idé när jag illustrerade reportaget med bilder på regummerade däck. Först högar med gamla slitna däck, som sedan gick igenom en process och blev som nya.

Idag kanske jag inte tycker att det var en lysande idé, men då tyckte jag annorlunda. Det blev bra och dramatiska bilder på däck, maskiner och pysande fabriksljud varvat med hockeybilder och intervjuer med spelare och coachen Curt Lundmark. Dagen därpå kommer Zache in på redaktionen och går fram till mig.

– Bra reportage igår, sa han.

Jag blev givetvis stolt som en tupp. Han hade fattat. Men sen sa han:

– Jag fattade ingenting men bra bilder……

Jag tolkade det som att jag åtminstone hade fått tittarna att tänka till och att reportaget gjort ett avtryck. Hur det sedan blev med budskapet är en annan fråga.

Göran Zachrisson banade väg för det berättande reportaget. Utan honom tror jag inte att Jens Lind  hade fått det utrymme på TV-Sportens sändningar som han fick. 

Ett Zache-reportage kunde vara allt från 4-7 minuter långt. Det var mycket långt i ett program som Sportspegeln (30 min), där reportagen låg på 2-4 minuter.

Jag minns att jag fick en ordentlig reprimand en gång då jag var redaktör för Sportspegeln då jag inte kortade i ett reportage som Göran hade gjort. För att hela reportaget skulle kunna sändas, drog jag över vår sändningstid i tablån. Sportspegeln den kvällen blev tre minuter för lång. Det blev en ordentlig skrapa – men man kortar inte i ett Zache-reportage, tyckte jag. Där fanns alltid en röd tråd, där säcken knöts ihop i slutet och man förstod sammanhangen.

Det är många nu, som jag har arbetat med på TV-Sporten, som inte är med oss längre.

Bengt Bedrup, Sven Plex Pettersson, Bengt Grive, Lennart Jelbe, Lennart Sveder, Jan Svanlund, Lars-Gunnar Björklund, Åke Strömmer, Georgios Karageorgiou, Leif H Andersson, Bo Gentzel, Tommy Engstrand och nu senast Göran Zachrisson.

Jag minns er alla, mina vänner.