Benny Haag: Här är (o)vanan jag fått under pandemin

Jag fick min första vaccininjektion igår. Eftersom jag är under 65 så blev det Pfizer, men jag hade tagit Astra Zenecas om jag hade fått den. Hade inte tvekat en sekund. Ingenting är hundraprocentigt. Jag kan köra ihjäl mig med bilen, bli överfallen och dödad på stan, eller få cancer. Jag kommer att dö. Någon gång. Risken att få dessa blodplättar av AZ är så oerhört liten att risken är mycket större att jag avlider av något av det andra jag räknade upp. Det bästa kanske är att hålla sig inomhus och inte träffa någon. Fast då kan man ju dö av leda…
Jag gjorde en liten observation när jag stod där och väntade i Globen/Slakthusområdet, tillsammans med en mängd andra människor, på att klockan skulle bli 11.05. Jag är en sådan där som tycker om att gå på konserter. Det kan vara Lars Winnerbäck, en symfoniorkester, eller Lasse Stefanz som spelar för en sittande publik på Rival. Jag älskar opera och teater. Fotboll och föreläsningar. Musikaler. Evenemang av alla de slag har en mycket positiv inverkan på mitt själsliga mående. Det är något berikande med gemensamma upplevelser. Tycker jag.
I mars 2020 tog allt det där slut. Med ett skarpslipat svärd höggs den, för mig, oerhört viktiga livlinan som kallas ”diverse kulturella uttryck” av och har ännu inte knutits ihop. Det är fortfarande stängt, släckt, dammigt, dovt och dystert på den fronten och jag är tämligen övertygad om att det har gett mig konsekvenser, och då nödvändigtvis inte positiva sådana.
Det sägs att det tar 21 dagar att ändra en vana. Nya rön hävdar att det handlar om 66. Det spelar egentligen ingen roll, den här pandemin har ju hållit på längre än så. Och jag måste säga att jag har vant mig vid att inte ha så mycket med människor att göra längre. Jag åker, numera, ogärna buss eller tunnelbana. Åker och handlar på udda tider. Inte för att jag är rädd
för att få covid-19, utan för att jag tycker att det är tämligen obehagligt att ha folk nära mig.
Det som jag gillade för ett och ett halvt år sedan, på en teater, i en konsertlokal, eller på en idrottsarena är, för mig, idag fullständigt främmande. Jag har vant mig av med det.
En amerikansk president myntade, för inte så många år sedan, uttrycket: Yes, we can! Ja, vi kan. Det gick världen över och gav förhoppningar om en gemenskap, en ny tid, ett vi, ett vi tillsammans. Sedan kom pandemin. Och detta we, anser jag, har bytts ut mot ett they, de andra. EU startades för fredens skull, sägs det. Aldrig mera krig. Så fort pandemin uppenbarade sig stängde medlemsländerna gränserna mot varandra. Så var det med den
gemenskapen när det blev skarpt läge. Och skåningar ville inte ha stockholmare på Österlen för Skåne hade mindre smittspridning. Så var det med den nationella gemenskapen när det blev skarpt lägre. Och äldreäldre och äldre klagade på de yngre som inte brydde sig, menade man. Så var det med den samanhållningen generationer emellan när det blev skarpt läge.
Och på det bostadsrättsordförandepersonligheter som jobbade stenhårt på att ta bilder på människor som ansågs befinna sig för nära varandra, bilder som sedan lades ut på sociala medier. ”För det är faktiskt förjävla oansvarigt hur vissa idioter beter sig.”
När jag står och väntar på att bli vaccinerad, blir det 10.55:s tur att ställa sig i kö. Och någon gammal gubbe i min ålder måste naturligtvis säga, högt och ljudligt så att alla hör: ”Jaha, nu ska man ställa sig i kö hö-hö-hö. Nu gäller det att hålla avstånd hö-hö-hö. Nu får man inte missa att ha munskydd på sig hö-hö-hö.” Förr i tiden hade jag smålett och tänkt att ”det där var väl lite kul sagt.” Nu har jag vant mig av med det. Nu tänker jag istället: ”Håll käften, gubbjävel. Ställ dig i kö, ta din spruta och åk härifrån. Fort som fan!”
När jag promenerar på parkeringen råkar jag komma närmare än tre meter visavi en kvinna med både munskydd och visir. Hon går raskt och ställer sig bakom en parkerad bil. Förr i tiden hade jag tyckt synd om en så rädd människa. Nu får jag en impuls att gå fram till henne, dra upp hennes visir och hosta henne i ansiktet. Jag gör självfallet inte det, men känner mig
oerhört skrämd över att den tanken överhuvudtaget infinner sig. Har jag vant mig av med en human livssyn? Har det här året gjort mig till en prepper som till slut skaffar sig ett vapen så ”att man fan kan försvara sig mot de här idioterna”. Eller går det att vänja sig tillbaka till den jag en gång var? Jag tycker inte om den jag har blivit. Den jag har vant mig vid att vara efter över ett års isolering. Tänk om den här personligheten är cementerad och inte går att göra något åt, inte går att vänja sig av med. Det skulle vara oerhört skrämmande i så fall.
Det hoppas jag verkligen inte…