Brexit kan vara en seger för förnuftet

”Armageddon”, utbrister en. ”Devastating”, säger en annan av de intervjuade i Euronews som vi kan se här i Antibes. Ungdomar och så kallade Londoners, båda två.

För detta är den kanske intressantaste infallsvinkeln på britternas historiska beslutande omröstning om att lämna (Brexit) eller stanna i EU: Generationerna röstade helt olika.

En nätundersökning av engelska Mirror visar hur väljarna planerade att rösta visade att hela 72 procent av ungdomar mellan 18 och 24 år tänkte rösta för att stanna. Tillsammans med resten av de röstande upp till 50 år (48 procent för stanna) så hade det räckt för att hålla Storbritannien kvar i EU.

Det var alla 50-plussare som avgjorde. Av de mellan 50 och 64 år ville 38 procent stanna och från 65 år ville bara 34 procent vara kvar i EU.

Mirror har satt denna ganska illistigt vinklade rubrik på undersökningen:

”Unga ville ha Brexit minst, men måste leva med det längst.”

I media här i Frankrike, såväl de inhemska som de engelskspråkiga, understryks att det var unga och London-bor, förutom irländare och skottar som röstade för Europa.

Gamlingarna sabbade alltihop.

Jag tycker den här vinkeln är ganska otäck i sin förlängning. Skulle de som är över 50 år i England sakna perspektiv och omdöme, vara trångsynta och smygrasister och någon sorts B-medborgare jämfört med de som ännu inte fyllt 25 år?

Kan man inte istället tänka tanken att dessa medborgare har varit med ett tag, att de gör sin bedömning både utifrån att de levde och var verksamma innan EU, att de har sett resultatet av EU och att de kanske uppfattar att Storbritannien har ett bättre liv att vänta efter EU som självständig nation?

Jag säger inte att Brexit nödvändigtvis var rätt, det får framtiden utvisa. Men jag tycker ren anständighet kräver att man respekterar de som röstade för utträde, inte bara avfärdar dem som gamla och förbrukade.

Kommer ni ihåg föraktet för dem som röstade mot att Sverige skulle gå över till euron? Hela etablissemanget i tjusiga turnébussar stod mot ”världsfrånvända bakåtsträvare” i sjaviga husvagnar med noll budget. Analysen då var, litet förenklat, att det var ”bonnläpparna” på landsbygden som sabbade för oss den gången. Idag tror jag ganska många är lättade över att det blev nej till euron.

Jag, som varit med ett tag och bevakat politik, tror att domedagsprofetiorna snart släpper. Engelsmän, inte minst de unga, kommer att fortsätta resa och jobba i övriga Europa. Engelsmän kommer att fortsätta att köpa svenska och tyska bilar. De hysteriska börserna, där all framsynthet lyser med sin frånvaro, kommer att lugna ner sig.

Den kanske bästa analysen efter ”Brexit-chocken” står Frankrikes president François Hollande för. I sammandrag och fri översättning sa han så här i ett tal:

”Vi måste skärpa oss. EU-projektet har tappat förtroende och därför måste vi reformera oss så vi förtjänat folkens förtroende igen.”

EU:s sätt att hantera finanskriser, Grekland och andra länder med extrema budgetunderskott, immigrationskatastrofen och bristen på samordnad gränskontroll, hybrisen och penningrullningen kring byråkratin i Bryssel samt EU:s vettlösa bidrag till exempelvis franska jordbruksintressen har inte imponerat.

Jag ser bara en stor fara med Brexit. Det är att vi låter de främlingsfientliga krafterna ta äran, att vi konstaterar att detta bara är en seger för Ukip och Nigel Farage. Brexit kan också visa sig vara en seger för förnuftet. Och då duger det inte att döma ut Brexits väljare som gamla och förbrukade.