Den vilda jakten på superfina skinkan

Det började redan i onsdags. Efter att ha läst skinktester i diverse tidningar hade jag upptäckt att en och samma sort fått högsta betyget överallt: skinkan Favorit, som bara fanns på Citygross. Inte nog med att den hyllades i alla tonarter av eniga provsmakare, den var också billigast av alla.
Närmast otroligt, har det nånsin hänt? Billigast och bäst på en gång. Jag trotsade enorma julköer och styrde mot Citygross i Häggvik, en och en halv mil hemifrån. Äntligen framme möttes jag av det besked jag befarat: skinkan var slut! Det fanns alla möjliga märken men inte den här. Ryktet hade gått snabbt. Personalen var förtvivlad men tröstade med att den kanske skulle komma in en ny laddning på torsdag morron.
Jag ringde på torsdag förmiddag. Jodå, det hade kommit en laddning. Men den var nästan slut igen. Då inträffade ett herrans under i stressad juletid: en ung herre lovade i telefonen att lägga undan ett exemplar. Att t.o.m. hålla på den till dan efter, om jag lovade att komma före lunch.
Ny resa till Häggvik i går, nya – och ännu längre – köer, svett och svordomar – men skinkan fanns där! En prima tvåkilos av Årets Bästa Skinka. Jag bar den i triumf i famnen, som ett nyförlöst Jesusbarn och sjöng mig genom köerna hem. På den tredje dagen, i dag, blev skinkan äntligen griljerad. Den här gången med en metod som matskribenten Jon Hansson tipsat om: man blandar en äggula med en matsked fransk och en matsked svensk senap och rör ner en matsked ströbröd i griljeringen. Jag smulade dessutom ner en pepparkaka, det är ju jul. På det sättet glider den här trögflytande griljeringen inte av skinkan när den står i ugnen.
Nu pustar vi ut här hemma. Skinkjakten är över, julen är räddad!