Låt oss sluta ignorera att vi alla har ett ansvar

Som programledare för tv-programmet Arvinge okänd var jag nyligen på en resa i Polen för att leta efter en avliden persons släktingar. Det handlar om en pojke med Downs syndrom som lämnades kvar i Sverige då föräldrarna efter flera år i koncentrationsläger kom hit för att sedan ta sig vidare till USA.

I letandet efter mannens rötter kom jag närmare det osannolika öde som runt 6 miljoner judar gick till mötes under förintelsen. Jag träffade överlevare, besökte det före detta gettot i Lódz och vandrade på milsvida kyrkogårdar med gravar utan namn.

En av kvinnorna i vår berättelse tvingades lämna ifrån sig sin finklädda flicka på torget i hemstaden Brzezin i tron att hon skulle åka på en trevlig sommarutflykt. Hon såg aldrig mer sin dotter.

Det här är berättelser vi matats med i böcker, filmer och i skolan, men att själv stå och se in genom fönstret i högkvarteret i Lódz där människor för bara några årtionden torterades till döds blir något annat. Och att se förtvivlan i överlevandes ögon när de uppgivet konstaterar att historien håller på att upprepa sig kan ingen människa värja sig mot.

I arbetet med den här programserien har jag kommit nära människor i inte sällan känsliga frågor om varför livet blev som det blev.

Och alltid – om det så är i Zimbabwe eller Kiruna – så finns det en stor längtan efter begriplighet och att förstå hur ens liv och historia hänger ihop. Men det mest påtagliga för mig har blivit hur våra beslut och handlingar påverkar människor i generationer framåt.

I den polarisering som uppstår nu i sjögången av antisemitism, rasism, vrede och hämnd tänker jag på just detta: Att våra handlingar spelar roll.  Och vikten av att känna hopp i just det. Att det är möjligt att göra gott och att göra skillnad om än i de till synes små handlingarna. I en ögonkontakt. I ett verkligt försök att vilja förstå. Att inte skuldbelägga de som tycker olika utan att samtidigt syna sina egna fördomar, i synnerhet om man lever ett privilegierat liv, i skyddade innerstadsområden utan närkontakt med människor som lever under svåra förhållanden.

– Låt oss sluta ignorera det faktum att vi alla – var och en av oss – har ett ansvar i allt vi gör och att våra handlingar har betydelse.

­– Låt våra tankar komma i dagen och prata om vad vi är rädda för utan att känna skam.

– Vägra att tiga och titta på.

– Ta lärdom av alla de individer före oss som på olika sätt vågat ta kampen om människors villkor och på så vis skapat bättre förutsättningar för oss andra.

En liten pojke lämnades ensam kvar i Sverige. När vi får hela bilden förstår vi bättre hur det kunde bli så. Men historien kan lära oss att göra på ett annat sätt, där vi inte överger varandra. Där vi inte låter klyftorna bli så stora att några känner sig bortvalda och osynliga och byter ord mot knytnävar.

Det sägs att hatet gror och växer. Men även goda handlingar, hopp och ansvar växer med tiden. Jag kommer aldrig att ge upp den tanken och aldrig sluta tro på att vi kan göra skillnad och tillsammans skriva en historia som slutar på ett så bra sätt som vi förmår. Och vad mer kan man begära.