Naivt att tro att allt blir bättre

Jag trodde att mänskligheten skulle få en bättre levnadsstandard och att fattigdom skulle utrotas. Att krig var något som nästan upphörde efter andra världskrigets fasor.

Hur naiv kan man vara? Vi har fler människor på flykt än någonsin. 60 miljoner barn svälter hörde jag på nyheterna i morse.

Mycket tycks röra sig åt fel håll. Utanför min dörr på Odengatan har det bott en romsk dam från Rumänien i snart ett och ett halvt år. Hon har delvis haft samma ”arbetstider” som jag. Det vill säga hon har ibland suttit där redan klockan 06.30 på morgonen och ibland när jag kommit hem sent.

Under året som gått har hon fått det lite bättre. Hon vill inte längre ha mina smörgåsar och hon har fått allt mera att bära på. Hon har sin man och ett par av barnen här till och från. Jag tror hon har fått tak över huvudet på natten. Och nu är hon hemma på ”semester”.

Men är det verkligen så att livet ska se ut så här?

Höga skatter har jag nog aldrig egentligen klagat på då jag alltid tyckt att vi lever i ett bra land där ingen svälter egentligen och där vi kan röra oss fritt. Men idag börjar jag mer och mer ifrågasätta hur pengarna som betalas i skatt används.

Satsar vi verkligen på ett bra sätt pengar på att låta unga människor få hjälp och utbildning. Kollektiviserar vi inte asylsökanden och invandrare för mycket? Många som kommer hit är både välutbildade och mycket ambitiösa.

Tas de tillvara? Eller institutionaliserar vi för många av dem?

Frågorna är många men den öppna politiska debatten saknas vilket är ett skäl tror jag till att Sverigedemokraterna vinner röster.

Det måste vara högt i tak i ett sant demokratiskt samhälle!

Har vi det?