Rapport från frivillig karantän - del 13

Varning för ishalka, kör försiktigt!

Jag har rymt från Karantänen, ungefär lika långt som Husmodern beskylldes för när hon i min mammas generation lämnade spisen. Men ändå. En del saker kräver faktiskt förflyttning, idag är det jordsäckar. Total krock, vad ska jag med planteringsjordenjorden till när termometern visar +2 (en bit in på dagen)  och bilens display på riktigt varnar för ishalka? Den kyligaste Maj på evigheter, en olycka kommer sällan ensam, allt djävulskap på en gång.  Det är ju just nu behovet av naturens kraft och långa promenader är som störst och jag kommer på mig själv med att leta efter en syndabock. Vem I allra glödhetaste…ska avgå,  bära ansvaret  för  vintertemperaturer i Maj?

Inte bara  vädret, över huvud taget blir teorierna kring vems felet för att hela världen befinner sig kaos  både allt fler och yvigare.

Trump pekar finger åt den kinesiska regimen, “Fladdermuskvinnan” sägs ha flytt från sitt laboratorium och sökt asyl i Paris, uppstod viruset naturligt  eller är det framställt på konstgjord väg…? I spåren av coronas framfart sprids lögner och skuldbeläggande, vi får lära oss ännu ett nytt begrepp, infodemi . Ett annat virus som gjort för att ohejdat spridas på sociala medier.

Vi kommer att kunna läsa hyllmetrar med böcker om konspirationsteorier och ridåer kommer att gå upp för storfilmer i samma ämne.  Svaret får vi sannolikt aldrig men människans behov av att få utlopp för alla de demoner, som många av oss,  föga förvånande, brottas med just nu, skapar behov av att någon ställs till ansvar.

Tusentals döda, bara I Sverige och  hälften av alla döda över 70 år drog sitt sista andetag på det mest makabra vis, på ett äldreboende. Vems fel är det?  Vem är skyldig till alla dom brister som gjort äldreboenden till rena dödsfällan? Även om ingen kunnat ana eller förutse den utveckling som nu nästan skrämmer livet ur mig, måste det medföra en rejäl översyn och satsning på våra äldre när allt lugnat sig.

Under dagens korta biltur ser jag också bokstavligen de nedtagna skyltarna.  Det lilla bageriet som sannolikt aldrig mer slår upp sin dörr,  frisersalongen stängd tills vidare, Sommarpensionatet  med sina anor tillbaks till ett annat århundrade nu med till-salu-skylt, verksamheter som varit en del av livet i dessa trakter, någons levebröd, kanske livsverk.

Några kommer klara sig igenom krisen, andra får sina liv raserade för långt tid framöver.  Att det i Kina är samma ord för kris och utveckling andas en möjlighet men långt ifrån för alla.

Men något ligger det i det. Kriser resulterar nästan alltid i någon slags utveckling, mycket blir förändrat, dåligt kan rensas ut. Den här gången känns det som att just ingenting kommer att bli sig likt.

Fast himmel vad jag längtar efter just det. Att det blir sig likt. Tänk att en vanlig vardagsmiddag i goda vänners sällskap blev en utopi.

I Karantänen serveras idag nässelsoppa utan sedvanliga unisona vårskrik men med bästa tänkbara sällskap.  Jag lyssnar på Martin Wicklins söndagsintervju med Kristina Lugn.  En stund fylld skratt, eftertanke och en enorm saknad . Nu fattas hon också oss.