Så kom det sig att jag intervjuade USA:s mäktigaste kvinna

Broschen satt där den skulle, så mycket var klart. 

Det var säsongspremiär för Skavlan, ständigt återkommande talkshow i Sveriges Television, och han skulle ha Madeleine Albright som gäst. Verkligen inte vem som helst! Denna kvinna, en gång USA:s utrikesminister, ambassadör i FN och ständig rådgivare till en rad demokratiska presidenter, dessutom en stark feminist och debattör och författare med egna erfarenheter av att leva som flykting, är naturligtvis en toppgäst i vilken tv-soffa som helst. Att hon nu ger intervjuer igen beror (förstås) på att hon marknadsför en ny bok, ”Hell and Other Destinations”. 

Men jag har ju också intervjuat henne, utan en bok som ursäkt, medan hon fortfarande var Secretary of State och en av världens mäktigaste. Och det var faktiskt en riktig höjdare. 

Allt började över en fika på redaktionen för den onödigt kortlivade gratistidningen Stockholm News, som gavs ut ett par månader i slutet av 1999 och där jag var en av nyhetscheferna. Hur det kom sig vet jag inte, men jag började prata om hur fascinerad jag var av Madeleine Albright och hennes broscher, som ständigt växlade men alltid var iögonenfallande stora och ofta föreföll vara bärare av någon sorts budskap.  

-Det där måste du skriva i tidningen om, sa någon. 

-Äsch, sa jag, det är väl inte så intressant att jag tycker till om hennes smycken, hon är ju beundransvärd, men för annat.  

Så gick några dagar, kanske ett par veckor. Då dunsade en pappersbunt ner framför mig på skrivbordet. Det var utskrifter av foton hämtade från bildbyråer på nätet. Alla föreställde Mrs Albright med brosch. 

-Du MÅSTE skriva om det här, det är jättekul, sa Petra, bildredaktören som letat i arkiven.   

Jag bläddrade. Där fanns de alla symbolerna: örnen, flaggan, en stiliserad fredsduva, djur med andra budskap. 

Visst var jag fortfarande fascinerad. Men vad skulle jag skriva? 

-Man skulle intervjua henne, sa jag. 

-Gör det då, sa Hans (Strandberg, featureredaktör, nu reporter på Dagens Nyheter). 

-Haha, sa jag, visst, gärna, det låter ju enkelt! 

Hur orden sedan föll minns jag inte, men vi kom fram till att jag skulle i alla fall maila damen, även om det naturligtvis var helt dödfött, det var jag säker på. Tio frågor formulerade jag, innan jag ringde amerikanska ambassaden och bad om utrikesministerns e-postadress. 

-Den kan jag inte lämna ut, sa tjänstemannen, men maila mig så ska jag se till att det kommer fram! 

Jojo. Ta den om ”Rödluvan och vargen” också, tänkte jag, men tryckte på ”sänd” – det är ju ingen stor sak. 

Sedan gick en tid och jag tänkte inte mer på saken. Tills jag en morgon kom till jobbet och öppnade min dator. Och skrek rakt ut: 

-JAG HAR FÅTT MAIL FRÅN MADELEINE ALBRIGHT! 

Jag hade ju det. Skrivet, som det verkade, av henne själv, i jag-form och på ledigt språk. Med svar på samtliga mina frågor. Och hon pekar ut sin personliga, patriotiska favorit: Onkel Sams höga hatt i röd, vit och blå strass. 

Det blev ett mittuppslag som jag fortfarande är stolt över. Ganska originellt var det nog faktiskt. Artikeln såldes till flera amerikanska (!) tidningar och en version publicerades senare också i Femina. Dock grämer det mig att jag tappat bort originalmailet, det försvann väl i något byte mellan datorer. 

Tio år senare kom boken ”Read My Pins” som grävde djupt i Albrights juvelskrin, långt djupare än ett mail från en totalt okänd svensk journalist från en ännu mindre känd tidning i Sverige kunde ta sig. Men ändå … 

Skavlan ställde i alla fall frågan. Svaret kom. Och denna gång hade damen ett stort V på bröstet, över hjärtat. 

-V som i Victory, sa hon. 

Madeleine Albright är tveklöst inne på att Joe Biden, ännu en demokrat, ska segra i kampen om presidenposten, en strid som avgörs i november.