Trump - tidernas största pajas

Kommer ni ihåg när firman Ian & Bert (greven & betjänten) i Ny Demokrati staplade ölbackar och seglade in i Sveriges riksdag på ett anti-invandrarbrunt bananskal?

Ian & Bert härjade i början av 1990-talet, ”Robinson-Robban” i slutet. Tar vi Bert Karlsson och ”Robinson-Robban” gånger hundra så börjar vi komma någonstans i närheten av fenomenet Donald Trump, USA:s republikanska presidentkandidat som – åtminstone teoretiskt – kan väljas till USA:s 45:e president den 8 november.

Med detta vill jag säga att tidens ”ego-boost” blivit allt värre för att till slut bryta igenom alla spärrar.

Att ”synas för att synas”, att ”vara känd för att vara känd” och att ”all publicitet är bra publicitet” verkar ha varit ledmotiv för alla dessa tre herrar – även om Trump som sagt är tidernas största pajas (clownskräck är väl här bara förnamnet).

USA ska ju alltid vara störst och värst, men nog syns tidens trend också tydligt i Sverige.

Det började redan på 1980-talet med dåvarande SAF:s (idag Svenskt Näringsliv) jättekampanj ”Satsa på dig själv”. Ego-boosten exploderade därefter med dokusåpornas inträde, där Expedition Robinson var först. Sedan ställde ungdomar upp i en strid ström för chansen att bli kända för att vara kända i dokusåpan Big Brother, Temptation Island, Bonde söker fru, Riket och så Farmen med ”Naken-Janne”…

När dokusåporna blommat ut trodde jag inte att det kunde bli värre med navelskåderiet. Då kommer jag att tänka på förre chefredaktören på Expressen Olle Wästbergs ord, när han precis fått sparken och höll sina avskedsord från den så kallade desken (redaktionsbordet): ”Nu tror ni inte att det kan bli värre. Fel. Det kan ALLTID bli värre”.

Och så blev det. Med Facebook och andra sociala medier har vi fått chansen att prata till punkt om oss själva. Och som vi babblar. Alla pratar om sina barn och barnbarn, sina krämpor och operationer, sina katter och hundar, sina kärlekar och hatobjekt. Alla skriver, men ack så få lyssnar.

      LÄS MER: Därför ger jag aldrig i tiggarmuggen

Inför den tredje presidentvalsdebatten mellan Donald Trump och Hillary Clinton var jag inbjuden till TV4 Play för att ge mina PR-synpunkter på kampanjerna hittills, tillsammans med kanalens tunga utrikesreportrar Rolf Porseryd och Elisabeth Frerot.

När Trumps alla utspel kom upp (hans grova sexsnack och brist på impulskontroll när det gäller att tvinga sig på kvinnor, muren som ska byggas mot Mexiko, att Hillary Clinton ska sättas i fängelse, att Putin är en bra kille och så vidare och så vidare) hade jag svårt att i sändningen hålla mig för skratt.

Nu säger Trump att valet är riggat (utan tillstymmelse till bevis och utan att valet ens skett än) och skrattet fastnar i halsen. Han kan inte säga om han kommer att godkänna valresultatet, såvida han inte själv vinner.

Tänker karl’n starta ett inbördeskrig med sina miljarder? Vad håller han på med?

Jag tror att egofixeringen är en av krigsfarorna i vår tid. En Putin i Ryssland med Napoleonkomplex och stormaktsambitioner som visar upp sin muskulösa överkropp sittande på en häst. Envåldshärskaren Kim Jong-Un i Nordkorea som, med lika delar storhetsvansinne och narcissism, likt en förvuxen bebis leker med kärnvapenprov. Ska bilden kompletteras av en Trump i USA som bevisligen saknar impulskontroll och som en dålig dag kanske blir förbannad på Nordkorea eller något annat land och sträcker sig efter kärnvapenknappen?

Jag tror inte det blir så, jag tror förnuftet segrar.

Men om ego-boosten, både bland världens mäktigaste och bland oss vanliga bara fortsätter (”Varför pratar alla om sig, det är ju bara jag som pratar om mig”, säger Vargen i Bamse), så ser framtiden inte så demokratisk ut som jag skulle önska mina barnbarn.