Utan telefonvett är det dags att lägga på

Själv tänker jag mig ett enda långt ändlöst telefonsamtal.

Med nära vänner och barnen undantaget, såsom min dotter i Paris som jag kan prata i timmar med, har jag den senaste tiden utvecklat något man kan likna vid telefonfobi.

Jag tillhör de som anser att ett samtal i telefon med någon man inte känner ska vara kort och koncist. Tänk morse. Information, information mottaget. Klart slut.

Och jag har vänt och vridit på detta för att komma fram till vad det handlar om.

LÄS MER: Vi är så mycket mer än ett hopplöst trist och egotrippat folk

Kanske finns svaret delvis i begreppet asocial pratsamhet, enkelt beskrivet som snack där prataren utnyttjar motparten som förevändning för att prata om sig själv eller det man själv tycker är viktigt. Gärna länge. Något jag tror att telefonen lättare än andra forum lockar fram – inte minst då vi inte kan uppfatta blickar och kroppsspråk.

Asociala pratare finns över allt, inte bara i telefonen. Hur många känner inte igen sig i möten som aldrig vill ta slut, där vissa använder luftrummet till långa utläggningar med egna reflektioner – helt utan att märka att resten av gänget vill avsluta och gå vidare.

Eller bordsherrar/damer som mal på helt utan att ställa en enda fråga eller kolla av om det som sägs på minst sätt verkar landa hos den andre. Och i telefon kan asocial pratsamhet helt slå ut i blom. I verkliga möten kan du ju åtminstone gå därifrån eller ge en hint om tidsbrist genom att kolla på klockan.

Så min slutsats är egentligen inte att det är något fel på långa telefonsamtal. Utan på samtal som sker helt utan känsla för den man pratar med.

LÄS MER: Jag är inte så präktig som folk tror

Om vi blev lite bättre på att uppfatta våra mottagare och anpassa vår kommunikation efter vad vi kommunicerar via och med vem skulle mycket vara vunnet.

Något annat som går helt förlorat i ett telefonsamtal är den välsignade tystnaden. Eller det lika välsignade lyssnandet. Som Dalai Lama säger ”If your mouth is open you don’t learn”. Men om man tystnar för att lyssna i telefon dröjer det inte länge innan den andrar ropar – Hallå!? Är du där? Och vips är magin som kan uppstå mellan två människor, där man aktivt och medkännande faktiskt lyssnar på den andre, helt borta. Telefonen avkräver en liksom uppfodrande på ett svar. Även om man inte har något sådant. Som att det inte är svårt nog att kommunicera.

Slutligen en liten uppmaning från oss telefonfobiker:

Om du hör den du prata med säga

– Jaha jamen då säger vi… Japp, men dåsa… Du, nu måste jag…. Bra då säger vi väl så…

Då är det dags att lägga på.