Vad händer med medkänslan när tunnelbanan blir tiggarbanan?

Jag vill direkt understryka att jag inte på något sätt hyser nedsättande omdömen eller tankar om de människor som har valt att söka sig ett drägligare liv genom att tigga vid tunnelbanan, utanför livsmedelsaffären, systembolaget eller vid en bankomat.

När jag var ung fanns det inga tiggare på Stockholms gator. Men de måste ha funnits där tidigare, för vid vår ringklocka, vid ytterdörren, fanns en skylt där det stod: ”Tiggeri och Bettleri undanbedes”. I dag finns det istället skyltar med texten ”ej reklam”.

      LÄS MER: “Vad hände med det hyllade begreppet trygghet?”

När jag häromdagen åkte tunnelbanan från Slussen till Östermalmstorg, en sträcka på fyra stationer, började jag fundera på vad som händer med vår inställning till fattigdom och andra människor när det blir en del av vardagen. Även om själva fattigdomen alltid är ett större problem än att vi tvingas se den så får den ständiga närvaron av tiggare konsekvenser, i alla fall för mig.

På väg ned till tunnelbanan satt två tiggare – på olika ställen. Väl på tunnelbanan gick en kvinna med en mugg och bad om pengar. En annan kvinna sålde en inplastad tidning. En man gick igenom vagnen och lade lappar på alla säten där han bad om pengar. Och en reslig herre stod mitt i vagnen och deklarerade högt att han var uteliggare som hade haft otur i livet och som nu bad om pengar.

Allt det här hände under min korta resa på tio minuter mellan Slussen och Östermalmstorg.

      LÄS MER: Lena Adelsohn Liljeroth – “Jag är oroligare än någonsin för framtiden”

När jag sedan kom till Östermalmstorg väntade ytterligare två tiggande kvinnor på min väg till mitt möte. Och då slog det mig vad närvaron av alla tiggare har gjort med mig. Jag blir inte lika illa berörd som jag var över det här fenomenet längre. Och ännu värre är att jag har blivit mer kallsinnig till tiggarna. De är en del av vardagen och min tröskel för empati har höjts.

Jag tycker inte att någon människa ska behöva tigga för sitt uppehälle. Jag vill alla människor väl. Jag tror inte heller att en sporadisk gåva från mig i en skakande mugg löser några problem. De släcker eventuellt någon brand för en människa i nöd, men det löser inte problemen på sikt.

Jag skänker pengar via etablerade hjälporganisationer. Jag gör det för att det är där jag tror att mina pengar gör bäst nytta och det är där man arbetar med de långsiktiga lösningarna. Meningen är ju att alla ska ha det så bra att ingen ska behöva tigga.

      LÄS MER: Stefan Einhorn – “Därför ska vi ge av vårt överflöd”

Det måste finnas alternativ. De är alternativen vi ska arbeta med. Det är upp till var och en att ge pengar till tiggare. Själv har jag valt andra sätt att hjälpa människor i nöd.

Jag har ingen bra lösning på problemet med alla tiggare. Men det jag vet är att det är en fara om människor som jag börjar känna sig avtrubbade. Vi måste orka behålla vår medkänsla och empati även om vår nya vardag har gjort lidande till vardagsmat.