Varför handlar inte EU-valet om politikernas slöseri?

Vi är många som tvekar mellan alternativen, längs hela skalan. Här finns de små och relativt okända grupperingarna som ingen tror har en chans att få skicka någon till Bryssel, här finns de stora som förtvivlat hoppas på att röstsiffrorna ska visa återtagen mark, förlorad i riksdagsvalet.

Dock finns det en fråga som åtminstone jag saknar i debatten. Det är frågan om de pengar som generellt och utan minsta prövning delas ut till dem som till sist får sin parlamentsplats. Den här gången handlar det om 21 svenska representanter, men de ekonomiska villkoren gäller självklart generellt, i hela Europa och för samtliga ledamöter.

Var finns då det parti som går i bräschen för bättre koll och lägre ersättningar i form av kontorsbidrag, resepengar och traktamenten till de 751 människorna som lever under ekonomiska förhållanden som för de allra flesta ser helt obegripligt förmånliga ut? Deras månadslön är på 8758 euro (före skatt, cirka 90 000 svenska kronor).  Sedan trillar bidragen in ovanpå det.

Vem höjer fanan för ökad sparsamhet och öppenhet kring penningcirkusen? Varför ska inte EU spara när så gott som alla andra förväntas hålla i sina tillgångar och tänka ett extra varv innan de omsätts? Att betala reella kostnader är en sak, att strö ut medel i en sådan omfattning att de knappt går att göra slut på är något annat.

Dessutom skulle det eviga och obegripligt kostsamma pendlandet mellan Bryssel och Strasbourg avslutas. Där finns många miljarder att spara, åtminstone två om året, pengar som skulle kunna användas till EU-medborgarnas fromma, även om fransmännen åtminstone inledningsvis skulle ta det som en både personlig och nationell förolämpning.

I korthet skulle denna valfråga kunna stavas ”Follow the money”.

Populistiskt? Absolut.

Genomförbart? Svårligen.

Men det vore inte första gången i historien som en populistisk och svårgenomförbar fråga skulle värva röster i ett demokratiskt val.