Veckans läsarbrev: "Jag är femtio plus och småbarnsfar"

Jag är i landet mittemellan, mellan ungdomen och pensioneringen. Jag är för gammal för att orka festa mig genom nätterna, men för ung för att vakna med solen och tycka att barnskrik klockan fem är okej. Vore jag tillräckligt gammal skulle jag nog ändå gå upp vid den tidpunkten, för att läsa tidningen och sippa på mitt villaförortskaffe. Där är jag inte än.

Det är nog här som jag måste erkänna att jag har varit bedräglig. Jag har lurat tiden. Jag har varit otrogen mot mitt åldrande. Jag har passerat femtio och den som skriker klockan fem på morgonen är min lilla underbara dotter Astrid. Hon har nyss börjat på förskolan och det har vänt upp och ner på hennes sovvanor.

      LÄS MER: Om lycka är att sova – vad är då den vakna tiden?

Astrid har förändrat min syn på mig själv och mitt liv. Det gjorde även mina söner, när de föddes för över tjugo år sedan. Men då var jag ung och det sågs som naturligt att få barn vid den tiden i livet. Nu tittar ibland människor lite underligt på mig och känner sig nog osäkra på hur släktskapet egentligen ligger till, när jag sitter där med barnbarnet och yngsta barnet samtidigt i mitt knä. De är ju lika gamla. Hur gick det där till egentligen?

Som ni säkert anar har jag en sambo som inte har passerat femtio. Hon är lite yngre. Ingen lyfter på ögonbrynen åt hennes föräldraskap, som de gör åt mitt. Men jag lever ändå som jag gjorde för drygt tjugo år sedan, då jag fick min första kull barn. Jag har inte förstånd till något bättre. För det är ett privilegium för oss män, att kunna börja om och skaffa barn högt upp i åren. Men det har sitt pris.

      LÄS MER: Olle Waller – “mina bästa råd till dig som söker kärlek på nätet”

Det lugnare och mer självupptagna åldrandet, då jag skulle “förverkliga mig själv och mina behov”, har förbytts mot en tillvaro med ett litet barn som högljutt, enträget, ihärdigt och fullständigt själviskt bara utgår från sina egna behov. Jämnåriga bekanta skakar på sina huvuden och undrar om jag egentligen förstår vad jag gör mot mig själv. Det var väl nu som jag skulle slå mig till ro och njuta av livet? Det var väl nu jag skulle springa maraton, powerwalka, detoxa och hålla på med yoga?

Jag har onekligen reducerats till en statist i mitt eget liv, nästan alla behov utgår från Astrid. Självförverkligandet får stå tillbaka. Det värsta av allt är att jag gillar det. Jag känner mig inte gammal, det går inte.  Möjligen känner jag mig lite trött ibland. Men trötthet känner ju alla småbarnsföräldrar.

Nej, jag känner mig snarare levande. Jag känner att jag utvecklas på ett nytt sätt, eftersom jag är äldre och har så mycket mer erfarenhet och förstånd än vad jag hade förra gången jag fick barn.

      LÄS MER: Vi måste prata om erfarenhet istället för ålder

Förutom att dottern är en föryngringskur så har hon förändrat min syn på livet. Astrid har fått mig att bättre förstå vad jag behöver för att må bra.

Vad är då läxan som jag lärt mig av min lilla dotter? Jo, att livet är här och nu. Igår är glömt, imorgon är för abstrakt för att finnas. Det är här och nu jag ska vara, tillvaratagandes varje litet spännande ögonblick som livet har att erbjuda.

Magnus Werner (som snart fyller 53)