Veckans läsarbrev: "Kriget mot svenska pensionärer"

Hej.

Många äldre säger att de inte känner igen sig i dagens samhälle. Ord som solidaritet, respekt och jämlikhet har försvunnit och det råder en hårdhet i samhället som känns främmande för många. Det är inte så konstigt eftersom det har sedan länge pågått ett krig mot äldre svenskar.

Politiker har, liksom mobbare på skolgården, luktat sig till en grupp försvarslösa och svaga individer där besparingar kan göras.  Till skillnad från andra kulturer där äldre värderas och respekteras, har politiker i Sverige systematiskt odlat ett synsätt där äldre betraktas som en kostnadskrävande och problematisk belastning för samhället. Det synsättet har lett till politikers och ämbetsmäns extremt negativa särbehandling av äldre svenska medborgare (en slags “åldersrasism”).

Livskvalitén för svenska pensionärer, precis som deras pensioner, går stadigt nedåt. I Amerika går pensionerna upp varje år och det finns stora fonder sparade för framtiden. Men i Sverige finns det inga fonder för framtida pensioner och pensionerna går stadigt nedåt. Vart tog våra pengar vägen?

Friheten att välja boendeform för äldre har försvunnit med alla nedlagda äldreboende. Löftet att man kan bo kvar hemma med hemtjänst och hemsjukvård är ett tomt löfte när hemtjänsten undergrävs och kvalitén varierar från kommun till kommun och hemsjukvården inte håller måttet på många håll.

Tillsynsmyndigheten för vård och omsorg (IVO), som skall hålla efter missbruk, är ofta överslätande och har inga sanktionsmöjligheter. Och kommuner och landsting gör som de vill, de struntar i Socialtjänstlagens fina ord. Det “kostar” ju inget att bryta mot lagen och vad har vi då om inte anarki?

I dag är pengar som styr allt och där har jag ett otrevligt minne:

Min mamma hade en fantastisk hemsjukvårdsläkare, men landstinget “sparade bort” den läkaren och plötsligt skulle de läkare som hade inbokade patienter på vårdcentralen sköta de krävande hembesöken. Ja, det kom som en överraskning för dem och de vägrade vid ett flertal tillfällen. Mamma dog övergiven av sin läkare, av dubbelsidig lunginflammation. Den enda läkare som undersökte henne var en obducent, men då var hon ju död.

För normalt funtade människor var detta inte vad man kan kalla för en väl fungerande hemsjukvård. Men IVO som granskade ärendet fann inte att läkaren hade gjort något fel. Hur förtroendeingivande är detta? Sammanlagt ger detta en kolossal otrygghet.

Hur kan man stoppa känslokalla, svenska politikerna från att fortsätta sitt krig mot pensionärer?

Hälsningar, Leif Södergren