Barbro Westerholm (L) m fl: Så minskar vi fallolyckorna bland äldre

Så fruktansvärt onödigt är titeln på en Roy Andersson-film. Filmen var stark: en halvdokumentär om en liten pojke som drunknade i brunnen hemma på en bondgård på Gotland. Det var ett led i kampanjen mot barnolycksfall som leddes av Ragnar Berfvenstam, förmodligen den svenske läkare som räddat flest människoliv, säkert också flera av läsarna till denna artikel.

Barnolycksfall var mycket vanliga. På 50-talet behövde 10 % av barnen i Östersund årligen sjukhusvårdas på grund av olika skador. Barnolycksfall betraktades som ödesbundet och därmed oundvikligt fram tills Ragnar Berfvenstam och medarbetare startade ett nätverk för att systematiskt bekämpa barnolycksfall. Förekomsten av dödande barnolyckor har minskat till en tiondel.

Även andra olycksfall, flyg-, vägtrafik- och arbetsplatsolyckor har minskat dramatiskt. Inte av sig självt, utan även här genom systematiskt säkerhetsarbete. Men inte fallolyckor hos gamla, som i dag kräver över 80% av alla sjukhusdagar för olycksfall. Varför?

Förmodligen av samma skäl som man tidigare betraktade andra olycksfall. Okunnighet. Dessutom så har myndigheterna försummat denna den vanligaste olycksfallstypen när det gäller förebyggande arbete. Vi känner till flera riskfaktorerna för fallskador hos äldre; det är både yttre, miljöfaktorer, och inre faktorer som sjukdom och felmedicinering. Men kunskapen är inte allmänt spridd, som för vilka faktorer som orsakar övriga olycksfall i arbetsliv och trafik, där har man systematiskt eliminerat riskmoment.

De flesta fallskador sker i hemmet vid vardagliga aktiviteter och betraktas därför som triviala. Det är fel. Konsekvenserna för den skadade och anhöriga är ofta förödande. Få äldre med höftfraktur återfår helt sin tidigare gångförmåga och 20% dör inom ett år.

Grundbulten i olycksfallsprofylax är tillförlitlig statistik. När det gäller fall och fallskador vet vi inte hur många som skadas och dör, statistiken är ofullständig, till skillnad från de betydligt färre andra olycksfallen, som är högkvalitativ. Vi måste få en robust och tillförlitlig statistik om hur många som skadas och dödas. Här ligger Sverige långt efter andra länder, vilket kan te sig paradoxalt, om man jämför med andra områden inom vård och omsorg.

Alla fall, även de som inte ger några skador hos de sämst ställda – de på sjukhus/institution samt multisjuka – måste individuellt registreras och utredas om det är något man kan göra för att minska risken för återfall. Det är det ofta, ibland enkla saker som möblemang, hala ytor, sandning, belysning, medicinsk genomgång, sanering av felmedicinering mm. Orsakssammanhangen är komplexa, men inte värre än för än för andra olycksfall. Idag registreras skadorna ofta gång efter annan, men inte på ett systematiskt sätt och det leder inte till någon aktiv handling eller uppföljning. Vi måste lagstifta om att fallskador hos äldre registreras och följs upp.

Med en systematisk registrering och bearbetning av fallskador hos äldre skulle man kraftigt kunna minska lidande och kostnader. Vi har ju lyckats med alla andra olycksfall, det går också med fallolyckor.

Barbro Westerholm, riksdagsledamot (L)

Gösta Bucht, professor emeritus, geriatrik, Umeå universitet, sakkunnig SPF Seniorerna

Olle Svensson, professor emeritus, ortopedi, Umeå universitet.