Här är rösten som landsbygden så länge saknat

Fyra unga kvinnor i Västerbottens inland har slagit sig samman i ett närverk för att driva inlands- och landsbygdsfrågor. 

Ungefär så här säger Sofie Persson From till mig: ”Vi är nöjda, vi har allt vi behöver, men vi vill också ha rättvisa”. Det är så jag förstår henne och hennes kompisar. 

Inlandsaktivisterna menar att man borde ha samma syn på inlandsfrågor som på jämställdhet. I varje beslut som tas av regionen skall inlandsperspektivet beaktas och konsekvenserna för inlandet skall skrivas ner. Ett konstruktivt och smart förslag eftersom det bara handlar om att medvetandegöra. Sannolikt ökar rättvisan när konsekvenser blir tydliga.

Fyra unga kvinnor kan göra skillnad. Själva grejen är just orden ”unga” och ”kvinnor”. Visst ser ni framför en rad artiklar och inslag från landsbygden där en äldre man berättar om allt som fanns i byn på 60-talet. Historier som fastnat i dåtid och inte ser att världen förändras. Historier som inte förstår den utveckling och de möjligheter som landsbygden bjuder idag.

Visst har ni också hört den häpnadsväckande historien om hon som blev professor eller han som blev företagsledare trots att hon och han kom från en liten by långt bort med bara två hushåll. Ett tydligt men sällan motsagt faktum att om man kommer därifrån har man varken kapacitet eller chans att ta sig någonstans. 

Jag tror att alla dessa genetiskt fastvuxna värderingar om landsbygd, inland och människorna som finns där är tungt bidragande orsaker till att det är så lätt att tömma landsbygden på de rikedomar som finns, utan att ge något tillbaka. 

Det måste vara fel, sade en av de fyra inlandsaktivisterna, att det skall ta en hel dag för oss att förnya ett pass. Det är lätt att hålla med! Fyra unga, moderna kvinnor som älskar sitt liv på landet, men som också ställer krav.

Jag tror att corona-pandemin har gett landsbygden en chans och nu gäller det att ta den. Pandemin har visat att en stor stad har stora nackdelar. Det är där viruset har spritt sig allra snabbast. Trängsel och brist på respekt för råd och anvisningar har varit farligt under brinnande pandemi.

Folk, som haft möjlighet, har tagit sin tillflykt till ”landet”. Det har det känts tryggare. Det har varit enklare att hålla viruset på avstånd, det har varit lättare att röra sig utomhus, det har funnits saker att göra och grannar som gärna bjuder på ett handtag.

Pandemin har också visat att det går utmärkt att jobba hemifrån. Fiberoptiken är lika snabb i vackra Vilhelmina som mitt i stan. Alla har också insett att många möten fixar man lätt över nätet och då spelar det ingen roll om en deltagare sitter i en by utanför Norsjö, en annan i Umeå och en tredje i London.

Hemmajobbandet ställer större krav på vårt boende. För en tvåa mitt i stora staden kan man få en fin villa på landet och dessutom pengar över till annat.

Jag tror att landsbygden är på väg att uppgraderas, men inget sker av sig själv. Någon, som andra lyssnar på, måste driva frågan.  

INLANDSAKTIVISTERNA, fyra unga kvinnor, kan vara den röst som landsbygden så länge har saknat.