Därför går förtroendet för samhället sönder – och det här kan vi göra åt det

Tänk bakåt. Vad har hänt? Först den skattefifflande ekonomiska överklass som gömt hur många miljoner som helst i olika skatteparadis. När man äntligen fick inblick i dessa hemliga gömmor och kan sätta dit dom är det någon som bestämmer att dom slipper straff. Amnesti om dom tar hem pengarna. Självrättelse kallas det? Så blir inte alla brottslingar behandlade!

      LÄS MER: Inga-Britt Ahlenius om Panamafallet – ”Moralisk kollaps på högsta nivå”

Sedan har vi bankdirektören som blev kickad på grund av insideraffärer. Och så har vi en annan bankdirektör som spelat en central roll i fifflandet med Panamapapper.

Och värst är Skatteverkets överdirektör, som med generaldirektörens goda minne, försöker tipsa den skattesnattande kabinettsekreteraren om att hans fiffel kan sättas under lupp. Tänk på vad jag skriver: Överdirektör, generaldirektör och kabinettsekreterare. Det är inte småpotatis vi pratar om, men det handlar om simplast tänkbara fiffel.

”Här kan det uppstå en känsla av att Skatteverket inte behandlar alla lika” säger finansministern i Aftonbladet. Snälla ministern, visst inser även du att vi just nu upplever att människor behandlas olika beroende på vem det handlar om!

      LÄS MER: Jan Scherman – “Bananrepubliken Sverige lever ständigt vidare”

Jag kan berätta för dig att för första gången i livet känner jag inte samma glädje i att delta i det solidariska samhällsbygget. Jag tror inte att jag är ensam. Dessutom verkar det ju som om den fifflande överklassen kan fortsätta att gynna varandra utan att ens det maktbärande arbetarpartiet gör något! Dom sitter ju kvar och jag undrar: Är det för skatteverkets bästa, eller för medborgarnas bästa eller är det för goda vänners bästa? Vänskapskorruption!

Här någonstans dyker frågan upp. Är Stockholm för litet? För mycket har hänt. Fifflet måste stoppas. Korrupta nätverk måste knytas upp, klippas sönder och slängas i en soptunna.

      LÄS MER: Sluta skydda den ekonomiska adeln!

Självklart är det en liten grupp av makthavarna som är fifflare, men hur starka är nätverken? Vad vågar de hederliga, undrar jag? Hur många har velat sätta ner foten, men inte gjort det?

Hur många har velat säga ifrån, men förblivit tysta?

Hur många ville anmäla, men valt att inte se? Här kommer den mycket svåra frågan om etik in i bilden: Vad har hänt med moralen bland dessa makthavare som stöter ihop i korridorer, möts på gatan och äter middag med varandra?

Den tredje mars i år skrev Statsminister Stefan Löfven och Civilminister Ardalan Shekarabi i Dagens Nyheter att statliga myndigheter bör flyttas ut från Stockholm för att landet skall hålla ihop och bygder inte skall känna sig övergivna.

Det är bra, det är självklart och det är på tiden. Naturligtvis skall resurser, möjligheter och ansvar fördelas rättvist. Deras resonemang är klokt. Kanske klokare än vi förstod när artikeln skrevs.

      LÄS MER: Regeringen vill flytta myndigheter

”Övriga landet” måste ha hjälp. Ni har rätt, men har ni tänkt på att det behöver Stockholm också. Om landet skall hålla ihop duger det inte att ett litet gäng håller vandra om ryggen och skapar nätverk med egna regler och förmåner. Förtroendet för samhället går sönder och det är farligt.

Nätverken måste upplösas och förtroendet måste återupprättas. Den moraliska kompassen måste kalibreras. Det är ett politiskt ansvar att det sker.

Ett sätt kan vara att flytta ett antal tunga statliga myndigheter ut från Stockholm. Det skulle vidga kretsen ur vilken makthavarna rekryteras. Värdefull kompetens skulle tas tillvara. Färre skulle vara goda vänner och beroende av varandra. Nya fräscha värderingar skulle få vind i seglen. Tänk på det när ni fortsätter att fundera på hur samhället skall organiseras.

Vi behöver varandra och vi kan ha kommit till den punkt då Stockholm är för litet för sitt eget och allas vårt bästa.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet