Hängmattan som alla pratar om - låg någon i den under semestern?

Men vem ligger i en sån? Vi måste göra något, få vinterns alla planer avbockade. Och kanske också hinna med att uppleva något.

Tidigt på morgnarna går maskinerna i gång. Trimmern och åkgräsklipparen. Motorsågen och cementblandaren. Och så högtryckstvätten. Samtidigt kör tonåringen sin trimmade moped runt huset. Gasar i kurvorna så att dammet bäddar in stugan i ett gråbrunt moln och fördunklar utsikten från de nytvättade fönstren.

Den svenska sommaren är fylld av ljud. De överröstar naturen och skrämmer iväg de få fåglar som är kvar sedan ungarna lämnat holkarna.

      LÄS MER: “Förr var man känd för vad man gjorde – idag är man känd för ingenting”

Nu ska det byggas, målas och renoveras. Bytas vindskivor och tapetseras. Men helst vill vi ta oss an ett större, svårare och mer omfattande projekt.

Vi åker till brädgårdar och byggvaruhus, köper tryckimpregnerat virke, bräder, plank och verktyg för att under några veckor förverkliga vinterns planer. Ett däck på sommarstugans solsida, gärna inglasat med tanke på regniga somrar. Ett åttkantigt lusthus som vi ritat själva. En gäststuga till barn och barnbarn, som ska vara färdigt så tidigt att de kan inviga den under semesterns sista vecka. En bastu vore också trevligt, en sån som Timell byggde i våras när sommaren ännu var en dröm. Och så ett växthus där tomater och gurkor ska klättra mot himlen. Hinns det med i år?

För att hinna med går vi upp i ottan, tidigare än när vi jobbar. Vi sågar, bänder, bryter och spikar. I alla väder.

Framåt kvällen lyfter vi blicken, kontorskroppen värker och vi upptäcker att solen försvinner bakom grantoppen. Borde inte den sågas ner? Det borde hinnas med innan semestern är slut.

      LÄS MER: “Någonting hände med “vår” tiggare Viktor”

Men en dag är semestern slut. Och vi med.

När vi är tillbaka på jobbet och arbetskamraterna frågar: ”Vad har du gjort på semestern då?”, då är vi inte svaret skyldiga. Däcket, lusthuset, bastun och gäststugan är klara. Vindskivorna bytta.

Och vi som inte snickrat, byggt och renoverat har också gjort något.

Vi har seglat, flugit, bilat, cyklat, vandrat och varit i Sandhamn, Falsterbo och Österlen. Vi hann också med en vända till Medelhavet innan det blev varmt och soligt här hemma. Vi har ätit gudomligt, besökt kyrkor, gått i Samariaravinen på Kreta och druckit ouzo på torget i Chania.

Vi berättar om åldriga greker och pittoreska svartklädda gummor som satt där på på torget och gjorde ingenting. Hur skönt det såg ut.

      LÄS MER: “Är det detta som kallas utanförskap?”

Hängmattan, någon? Den som alla pratar om. Låg någon i den?

Om den finns hänger den slak mellan några äppelträd. Som en piffig accessoar i sommarstugans trädgård. Eller på annonsbilder för dem som vill att vi ska köpa goda böcker att njuta av under semestern.

För några år sedan talade många om Owe Wikström, författare, präst, psykoterapeut och föreläsare. Det var han som skrev den uppmärksammade och hyllade boken ”Långsamhetens lov”.

Han undrade vad som händer med den som alltid tvingar sig till att vara effektiv och nyttig. Och han undrade varför så många pratar om sin längtan efter långsamhet, samtidigt som de jagar vidare genom livet?

      LÄS MER: “Ögonen går vilse i hyllan – var är min yoghurt?”

Han menade att en av orsakerna är de svarta tankar som kan dyka upp i stillheten, existentiella frågor om tiden, Gud och döden.

Han skrev att långsamheten kan föda eftertanke och reflektion.

Owe Wikström vill mana till motstånd mot jäktet. För vem vem vill åka genom Louvren på moped och så småningom undra: vad var det jag aldrig hann uppleva?

Sedan hans bok kom 2001 har jakten på upplevelser, jäktet i tillvaron och kravet på att vara nyttig ökat i hastighet.

Så varför inte testa den hängmatta som bara blivit en myt? Eller varför inte göra som gubbarna och gummorna på det grekiska torget; bara sitta ner och låta tankarna komma och gå.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet