Jag såg pojkens självmordsförsök filmas av de vuxna

      LÄS MER: Utan telefonvett är det dags att lägga på

Skildringen av oss människor som avtrubbade, självcentrerade och bekräftelsetörstande kryper in under skinnet och blir lika fascinerande som obehaglig. När jag häromdagen skulle på ett möte i centrala Stockholm var det som att kliva rakt in just en sådan svart spegel. En parallell verklighet som saknar motstycke till något jag upplevt tidigare. Ett helt kvarter är avspärrat av polis och brandkår. En ambulans står med bakluckan öppen. När jag tar mig fram i den nyfikna folkmassan, som i huvudsak består av vuxna människor i min egen ålder, ser jag att folk tagit fram sina mobiler för att filma. Där, högst upp på taket på ett sju våningar högt hus står en smal gestalt, som ser ut att vara en pojke i tonåren, och balanserar längst ut på taknocken.

Ett barn som när som helst kan kasta sig ut från taket för att avsluta sitt liv. Och där nere på gatan står vuxna människor och filmar. Polisen uppmanar till lugn för att få en chans att kunna fokusera på sin uppgift. Att få ner pojken. En ögonblicksbild av mänsklig undergång en helt vanligt tisdag mitt i Stockholm. En bild av människor som slutat bry sig om annat än att lägga ut en film på det allra värsta. (Kanske kan man få like-rekord av den där smileyn som gapar av förskräckelse?)

      LÄS MER: Vi är så mycket mer än ett hopplöst trist och egotrippat folk

En bild av det svåra och viktiga arbete som polisen gör, en kår som lever under så hård press just nu att man flyr från det som en gång var ett kall. En bild av en vuxenvärld som bara står och ser på när barn mår så dåligt att de inte orkar leva mer. En bild av den vacklande psykiatrivården. Och en av min egen spegelbild grumlad av ett skrik som fastnade i halsen. Någon som bara såg på och inte sade ifrån. Någon som inte förmådde förstå vad som hände.

Den spegeln vill jag aldrig se mig i igen.