Media desinformerade i hysterisk jakt på klick

Jag var kanske 100 meter från terroristmördaren i sin lastbil när det small, jag såg gråtande människor komma springande utan att förstå varför och först i omklädningsrummet till gymmet förstod jag vad som hade hänt och att det var på allvar.

Efter ett tag ringde en av mina kunder på mobilen, en person som jag har blivit god vän med och som jag har ett totalt förtroende för. Hon refererade till medieuppgifter.

”Paul, ta det försiktigt när du ska hem. Det är skottlossning på Fridhemsplan, i Globen, på Stureplan och vid Medborgarplatsen. Verkar vara en samordnad terroristattack, som i Paris.”

Jag ringer mina nära och kära. En av dem säger:

”Jag har förstått att du är på gymmet, säg åt dem att låsa. Det har många näringsidkare längs Sveavägen redan gjort”.

På grund av medieuppgifterna bestämde Friskis & Svettis att stänga alla sina anläggningar i Stockholms innerstad. Restauranger och butiker tog samma beslut.

Jag säger inte att det var fel att stänga, tvärtom! Prioritet nummer ett i en farofylld situation är att inga kunder och ingen personal får drabbas.

Men uppgifterna om skottlossningarna var felaktiga. Det fanns inga skjutningar, men de livrädda människor som följde nyhetsläget på sina mobiler i realtid hade ingen annan information att tillgå.

I ett hörn på gymmet satt en tonåring och kämpade med tårarna, eftersom hans mamma jobbade på Sergels torg, mitt i stormens öga.

Överallt såg jag hur människor via sina mobiler vände sig till media i förtroende. Idag, några dagar senare, vet jag att mycket av den information som kom de första timmarna var ren desinformation.

”Vid stora händelser har media alltid fel”, säger även journalister.

Men tänk om journalister och media åtminstone efteråt kunde rätta till bilden, erkänna vilken information som varit felaktig, kanske till och med erkänna misstag i rapporteringen.

I nyhetssändningarna som jag såg efter att sent omsider ha kommit hem på fredagskvällen fanns ingen förklaring om de helt felaktiga nyheterna om skjutningar, inte heller nästa dag.

Däremot spottades det galla på sociala medier och i traditionella media mot Åhléns som, korkat nog, ville sälja artiklar som rökskadats efter attentatet på rea.

Åhléns fick pudla och kräla i stoftet efter sin okänslighet, det finns inget att säga om det.

Men media som gick ut med rena rykten i ett läge när människor var förtvivlade och rädda och där korrekt information var oerhört viktig – hur reagerade de? Hur ångerköpta och beredda att pudla visade de sig vara? De talade inte ens dagen efter om hur ryktena om skjutningarna uppstått och än mindre vilket ansvar de själva hade för desinformationen.

Jag skäms ibland för min gamla yrkesgrupp. I jakten på klick, tittare och lyssnare går man hur långt som helst. Hellre fort och fel än långsammare och rätt.

Dagen efter tragedin var jag på Grävande Journalisters kongress för att (för vilken gång i ordningen har jag glömt) hålla föredrag om hur jag som krishanterare arbetar. Jag fick som vanligt tuffa frågor av typen: ”Ska skattebetalarna verkligen behöva betala för att du ska rädda skinnet på makthavare?”, ”Varför försöker du och dina kunder i alla lägen runda offentlighetsprincipen?”, ”Varför gömmer sig makthavare bakom sekretess även när vi har fullmakt från människor som drabbas av till exempel socialtjänsten?”

Mina kunder har lärt sig att be om ursäkt om de gör fel. Men icke media – det kommer aldrig att hända. Möjligtvis kan man be en kändis som Mikael Persbrandt om ursäkt när man lögnaktigt påstått att han tagits in på alkoholisthem – och då bara i rädsla för att tvingas betala ett saftigt skadestånd. Men att be allmänheten om ursäkt för att man desinformerat och slarvat med att ta reda på sanningen för att istället agera ”klickmonster” och skapa hysteri, det finns inte på kartan.

Jag känner oro för vart journalistiken är på väg och en del av den ekonomiska kris som är på väg för branschen som helhet verkar både självförvållad och välförtjänt.