När medias tungviktare hamnar i folkdomstolens giljotiner

Det är den gamla, sirligt ålderdomliga, formuleringen jag lärde mig utantill när jag fick mitt första presskort 1975. En av de viktigaste paragraferna i de pressetiska reglerna.

Det kan också översättas med: Med så mycket makt som massmedia har så ska de vara rädda om människor. Respektera den personliga integriteten.

Nu sveper en revolution genom världen, där miljontals kvinnor vittnat om kränkningar, övergrepp och sexuella trakasserier under hashtaggen #MeToo.

Det är en befriande kraft i denna vrede, bäva månde alla mansgrisar som utnyttjat sina positioner som chefer, som våldfört och våldtagit, tafsat på rumpor vid kopieringsapparaten, som skickat obscena könsbilder som ett aggressivt erigerat ”fuck you” till kvinnor. För kränkningarna handlar alltid om makt, aldrig om sex.

      LÄS MER: Aftonbladet, skandalen och dubbelmoralen

Några vänner ur den yngre generationen poängterade häromkvällen: ”Revolutioner kräver alltid offer, ibland också oskyldiga”.

Sveriges mäktigaste medier skakas av skandaler kring sina tyngsta profiler. Fredrik Virtanen på Aftonbladet, Martin Timell på TV4, Lasse Kronér på SVT. Och lagom till helgen avslöjades att det funnits en ”ligglista”, där Expressenchefer kryssat för vilka sommarvikarier de helst ville ligga med. Är nästa man till medial rakning en ”Expressenkändis”?

Jag vill inte diskutera skuldfrågor och ser ingen anledning att spekulera. Men för de tre ovan nämnda medieprofilerna blir straffet kanske mer kännbart än ett långt fängelsestraff. Kommer Virtanen att någonsin mer kunna skriva samhällskritiskas texter om jämställdhet på Aftonbladets ledarsida? Vem vill nu ha hans penna? Timell har slagit i sin sista spik i ”Äntligen hemma” och sponsorerna har vänt honom och TV4 ryggen. Är anklagelserna spiken i kistan för hans fortsatta arbetsliv? Kronér är polisanmäld för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning. Kommer han att kunna fortsätta leda ”Smartare än en femteklassare”?

För inte länge sedan handlade det om Anders Borg, som har blivit av med sina tyngsta uppdrag efter den blöta skandalkvällen i Stockholms skärgård. I min förra krönika skrev jag om dubbelmoralen när Sven Otto Littorin hängdes ut i Aftonbladet som sexköpare, samtidigt som tidningen i det längsta försökte skydda sin egen medarbetare, anklagad för våldtäkt, från namnpublicering.

      LÄS MER: De är som två apor som klättrar runt kontrollbordet i ett kärnkraftverk

Jag skriver inte detta för att vi ska tycka synd om de utpekade medieprofilerna, det är inte min poäng. Snarare att visa hur stor medias makt är och ironin i att det blir så tydligt när det är medias egna tungviktare som hamnar i folkdomstolens giljotiner.

”Är man stark måste man vara snäll”, säger Bamse.

Hittills har skvallret huserat vilt och hämningslös på sociala medier och den rena träsksajten ”Flashback”. Vill man veta vilken kändis som snortat kokain, vem som är otrogen eller vem som slår sin fru har det bara varit några knapptryck bort. Men genom att media oftast valt att följa de pressetiska reglerna har det funnits ett dike mellan internetträsket och den breda vägen. Det diket har nu krympt dramatiskt och riskerar att helt försvinna.

Ärligt talat – vilket är ”allmänintresset” i att namnge kända personer som inte dömts och låta dem schavottera i hela Sverige för sådant som är rent snask och skvaller? Vittnesmålen i #MeToo över hela världen är ju i huvudsak beskrivningar av vidriga övergrepp och beteenden utan att personer hängs ut med namn.

      LÄS MER: Växer vår inlevelseförmåga med åren?

För inte länge sedan läste jag den brittiska tabloid-profilen Piers Morgans bok “The Insider” (utgiven 2005), som beskriver ett dekadent årtionde där News of The World och The Sun tävlar i att hänga ut känt folk för allt från droger till otrohet. Alla medel är tillåtna och stora summor läggs ut på att köpa och muta sig till skvaller. Vi kommer ihåg prins Charles som ville vara en tampong för sin Camilla, prinsessan Dianas kärleksaffärer och dödsrallyt för att komma bort från paparazzis, Hugh Grants oralsex i en bil, stjärnmodellen Naomi Campbells kokainberoende och Sven-Göran ”Svennis” Erikssons otrohet med Ulrica Johnson.

Boken är bitvis hysteriskt rolig. Morgan beskriver ett journalistgäng som sällan är nyktert och oftast helt utan moral. Anekdoterna är oändliga. Men i andra ändan av historierna finns människor som får sina liv krossade. De starkaste och mäktigaste klarar sig ibland, eftersom de har råd att stämma för förtal – ofta för miljonbelopp. Andra hamnar mer eller mindre i rännstenen.

Är det ett sådant samhälle vi vill ha, där media i jakt på klick, tittarsiffror och lösnummersförsäljning är beredda att gå över lik? Nu har det drabbat dem själva. Kan eftertankens kranka blekhet leda till det goda att media börjar släppa dubbelmoralen och återgå till att försöka följa principen: ”undvik onödig namn- och bildpublicering såvida icke ett oavvisligt allmänintresse så påbjuder”?