Populistisk plakatpolitik gör världen livsfarlig

Men allra mest handlar det om Donald Trump. Om alla bråk han lyckats dra igång på så kort tid och nivån på hans resonemang. Av typen “Du är muslim så du är dum och får inte komma in i USA”. Eller ”Du är journalist och dum och därför får du inte ställa frågor”.

      LÄS MER: Trump – tidernas största pajas

Jag tror orsaken till det växande politiska intresset, som jag förresten upplever precis lika stort när vi är i Frankrike, är att världen nu har förvandlats till en krutdurk. Den har bokstavligen blivit en livsfarlig plats att leva i.

Grå, samarbetsinriktade politiker kan man ju sucka över och med lätt förakt konstatera ”De bara tjafsar”. Eller ”De vill ju bara bli omvalda”. Men man blir ju i allmänhet inte rädd eller känner sig otrygg.

Men nu har vi fått en amerikansk president, högsta befälhavare för världens största supermakt som går fram som en elefant i en porslinsbutik och bokstavligen har fingret på kärnvapenknappen.

Och plötsligt ser alla med fasa vilken otrygghet som uppstår när en politisk amatör får så mycket makt. Det vi nu ser i hela Europa, liksom i USA, är ju att populistisk plakatpolitik lönar sig. Att man kan vinna stora segrar genom att hävda enkla lösningar och “alternativa sanningar”.

      LÄS MER: Så länge gubbarna härskar kommer blodet flyta

Jag var, som så många andra, tvärsäker på att Trump aldrig skulle kunna bli president, att de amerikanska väljarna var alldeles för kloka för att släppa fram honom. Nu ser jag det inte som otänkbart ens att högerextrema Marine Le Pen blir president i Frankrike. Skulle det hända kan vi gå mot en Frexit som skulle spräcka EU.

Jag tycker politiker ska lyssna på gräsrötterna, jag tycker de ska vara modiga och våga gå utanför sin komfort-zon, som Kristdemokraternas Ebba Bush Thor när hon sjöng och spexade i “Så ska det låta”. Men allra mest hoppas jag att pendeln ska svänga igen, att vi som väljare börjar belöna politiker som tar politiken på allvar. Dessa grå samarbetsingenjörer som är lätta att häckla för att de kan ha svårt att få “tummen ur”, men som aldrig skulle få för sig att twittra på ren impuls och orsaka kriser med hela nationer.

Tänk Ingvar Carlsson, Fredrik Reinfeldt och Angela Merkel så förstår ni vad jag menar.