Boende efter utbrottet: Många bara gråter

Boende efter utbrottet: Många bara gråterMarco di Marco/AP/TTRök från den vulkaniska aktiviteten efter det senaste utbrottet lördagen 16 mars.IslandTTNär lavan återigen flödar fram till Grindavík tynar hoppet för Klara Halldórsdóttir om att någonsin kunna bo i sitt hem igen.Det är fortfarande så overkligt, säger hon. PrivatKlara Halldórsdóttir med familj har knappt något hopp kvar om att kunna bo igen i Grindavík. Klara Halldórsdóttir var tillbaka i Grindavík så sent som i går för att bevittna vad som hänt med staden. Hon beskriver en overklighetskänsla inför att se de sneda och trasiga husen.Vi gick där lavan strömmat fram. Och jag var hemma för att vattna blommor som jag försöker hålla vid liv. Men ännu ett utbrott började under gårdagskvällen och nu har hon knappt något hopp kvar om att kunna bo i sin barndomsstad igen.Jag tror aldrig att det blir detsamma igen, sorgligt nog. Jag har levt där hela mitt liv och kommer att sakna det.Dag för dag Den lilla kuststaden Grindavík, med omkring 3 500 invånare, har i stort sett varit utrymd i flera månader till följd av jordbävningarna och vulkanutbrotten. Vid några tillfällen har invånare fått återvända för att titta till sina hem och hämta ägodelar. De som fanns kvar i staden har fått lämna till följd av det pågående utbrottet, som bedöms vara det kraftigaste av de fyra som drabbat området sedan december. Klara Halldórsdóttir har väntat på att ytterligare ett utbrott skulle komma men har svårt att ta in situationen.Jag tar allt dag för dag, försöker att inte tänka för mycket på vad som ska hända. Men vi kommer att behöva hitta ett nytt ställe att bo på. Hon beskriver att många ortsbor är förtvivlade.Många bara gråter innan de ska sova, och kan inte arbeta. Själv är jag fortfarande i “överlevnadsläge”.Ingen väntade sig Trots risken för vulkanutbrott på Island var den senaste tidens händelseutveckling inget Klara Halldórsdóttir alls kunde föreställa sig. När utbrotten började för ett par år sedan lite längre bort från Grindavík var det mest fascinerande, berättar hon.Det var först mest charmigt och spännande, det var tillräckligt långt bort för att man inte skulle vara rädd. Jag tror ingen förväntade sig att det som hänt skulle drabba Grindavík.Hanna Odelfors/TT