A-
A+

Filmrecension: Stillsamt om demens och avsked

Colin Firth och Stanley Tucci i 'Supernova'. Pressbild.
Colin Firth och Stanley Tucci i "Supernova". Pressbild.
FilmrecensionTT

I "Supernova" åker ett åldrat par på en sista bilsemester innan en av dem försvinner i demensens dimmor. Det berör, tack vare två nedtonade skådespelare av högsta klass.

Annons

Annons

Stanley Tucci och Colin Firth åker på en sista bilsemester i 'Supernova'. Pressbild
Stanley Tucci och Colin Firth åker på en sista bilsemester i "Supernova". Pressbild

Det är lite otur för "Supernova" att den kommer just nu. Bredvid den omtalade "The father" med Anthony Hopkins framstår den som demensfilmernas "Deep impact" i skuggan av Hopkins demens-"Armageddon". Men jämförelsen är lite orättvis. Visst handlar "Supernova" också om den mänskliga tragedi som en demenssjukdom för med sig, men här skildras den inom ramarna för ett ganska stillsamt relationsdrama.

Filmen följer den uppburne författaren Tusker (Stanley Tucci), och hans make, den kände pianisten Sam (Colin Firth). Tusker befinner sig i ett tidigt skede av demens och nu har det något åldrade paret gett sig ut på en husbilsemester på den engelska landsbygden för att ta vara på den lilla tid som de har kvar tillsammans.

De skämtar och smågrälar sig igenom det vackert filmade och symboliskt höstfärgade landskapet. Samtidigt rycker avgrunden obönhörligt närmare. Resan blir till ett nostalgiskt och vemodigt bokslut över deras liv tillsammans.

Men av själva sjukdomen ser vi inte så mycket. Tusker tappar några ord här och där och har svårt att klä sig ibland, men när han förirrar sig in i dimman på allvar tar kameran några finkänsliga steg bakåt. Det här är inte en film om demens så mycket som en berättelse om att försöka ta farväl av någon man älskar. Och som sådan är den en snyftfest som ibland gränsar åt det tillrättalagda och banala.

Samtidigt finns här tillräckligt med humor och välskrivna repliker för att historien ska bli rörande och charmig ändå. Med sådana här skådespelare går det heller inte att misslyckas. Båda är nedtonade och mycket av insatsen finns i allt som inte sägs snarare än i vad som yttras. Tucci är slagfärdig, men under ytan anar vi rädslan och utmattningen. Firth har något slags svart bälte i att visa smärta och tillbakahållna känslor med små medel. Det finns nog ingen som kan förmedla så mycket rädsla, ilska och förälskelse samtidigt bara genom att röra om i en gryta.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova vårt medlemskap i en månad för endast en krona!