Den sanna historien om ”bapelsin gubbjävel”

Det började i barnprogrammet “Upp till tretton” som gick i etern i 21 år. En liten kille från Skåne skulle svara på frågan vad det är som finns i Afrika, är brunt och hoppar i träden.
– Kan det vara en neger? pep grabben.
Ingen reagerade då, allra minst jag, som var programledare, men som missade vad killen sa. Så programmet rullade vidare.

Men sen! Efter en tid började storyn berättas överallt, och alla trodde sig ha hört sändningen. Historien fick nya inslag, ny fortsättning och så småningom totalt nytt innehåll. Och alla trodde på allt.

Det dök upp andra varianter, som jag inte kände igen. En kille ska ha ilsknat till när han inte kunde nämna tre frukter på “b”, bara banan och blodapelsin.
– Bapelsin då, gubbjävel, ska han ha kläckt ur sig till sist.

Jag mötte historien dagligen i decennier och gör det fortfarande. Kul att ha gått till historien. Men den är ju inte sann! I många år undrade jag var den kom ifrån. En vacker dag fick jag veta att det var en revysketch, från ett lundaspex.

Ganska kul som sketch. Men inte ett dugg sann. Så den har jag dementerat ungefär tusen gånger.

Fast numera är det omöjligt. För några år sen spelade vi nämligen in en skojversion av skrönan, som användes i en reklamfilm för Riksgäldens kampanj för att sälja obligationer. Temat var “dåliga förlorare”. Nu ligger den här och var på nätet, alla tror att den är på riktigt, och jag har slutat dementera…

Lustigt hur vissa oväsentligheter biter sig fast. Så sent som i går fick jag höra en historia som ska ha utspelat sig i barnprogrammet:
– Vad gör du när du har skollov? ska jag ha frågat en kille.
– Är hemma med mamma och en farbror. När pappa har gått till jobbet kommer han och hälsar på mamma. Han är snäll, och mamma blir glad.
Det är ju en gammal skämthistoria, som plötsligt någon trott sig ha hört i “Upp till tretton”.

Sedan finns det mer skabrösa varianter. Dem ska jag bespara er.

Men visst är det märkligt med skrönor. Man vill så gärna tro på dem. Fast i ett seriöst perspektiv ska man nog försöka vara vaksam. Och det går; skrönans kännetecken är inte svåra att upptäcka. Det borde ett långt liv ha lärt oss.

För skrönan är inte alltid bara kul eller lite jobbig. I andra sammanhang kan den rentav vara ganska farlig.