Emma Schols efter branden – ”orden gjorde otroligt ont”

För två år sedan var Emma Schols, 32, hemma med sina sex barn varav den yngsta var två år när huset började brinna. Hon gjorde en mirakulös räddning och lyckades få ut alla sina sex barn vid liv men överlevde med nöd och näppe.

– Trappstegen stod i lågor och skinnet under fotsulorna smälte och rullades av och elden från spaljén brände upp hela höger arm. Smärtan var helvetisk, men jag kände aldrig att jag hade något val. Jag tror att alla föräldrar hade gjort samma sak för sina barn, berättar hon i Femina.

Yngsta Mollie stod i sin spjälsäng och syret hade tagit slut i hela huset men Emma hade bara en tanke i huvudet, att få ut sina barn. Hon försökte krypa längst golvet men huvudet föll ner hela tiden och hon var helt säkert på att hon skulle dö, där och då men en tanke var stark.

– Har jag fött sex barn till jorden ska jag minsann rädda dem alla.

Alla barnen klarade sig mirakulöst. Emma däremot sövdes omedelbart ner med 93 %-procentiga brännskador, låg sövd i veckor där man försökte skrapa av all död vävnad, ge henne brännskadebad, operationer och hudtransplantationer.

Emma genomgick över 70 operationer. Hennes barn fick inte se henne på månader då hon var i så dåligt skick och någon i familjen vakade ständigt vid hennes sida.

– Man ansåg att barnen inte skulle se mig i det skick jag var i. På grund av de 40 liter vätska läkarna hade pumpat i mig var jag näst intill oigenkännlig. Dessutom var hela kroppen invirad i bandage så jag såg ut som en mumie med ett stort uppsvällt ansikte. Varje litet veck i lakanet, varje rörelse och beröring var som knivhugg in i märgen. Det enda som skyddade mina blottade nervtrådsändar var de tunna lindorna.

Relationen till barnens pappa var redan svajig innan branden och numera är Emma separerad med en ny kärlek i sitt liv men trots att hon förstås har hyllats är det vissa ord som gör ont.

– Det var så klart underbart att få ta emot alla hyllningar, men efter separationen, och inte minst när jag sedan blev tillsammans med en ny man, förändrades plötsligt tonen från vissa håll. Någon sa ”världens bästa mamma kanske inte var sådan hjälte ändå” och liknande kommentarer. Det gjorde otroligt ont. Även om jag aldrig bett om att bli hyllad som en hjälte så kände jag mig plötsligt som en förrädare. Jag undrar om folk hade haft lika många åsikter kring vår separation utan olyckan.