News55

Så var det att ha Asiaten

Tips att tänka på om du vill hyra fritidshus – eller hyra ut
Det finns många viktiga saker att tänka på om man är sugen på att hyra, eller hyra ut sitt fritidshus.
Christina Kellberg
Christina Kellberg
Uppdaterad: 09 apr. 2024Publicerad: 03 maj 2020

Christina Kellberg skriver om när hon fick Asiaten på 50-talet och hur samhället vid den tiden reagerade på den utbredda sjukdomen. Dessutom. När smittan var över återgick allt till det normala. Är det något vi ska vänta oss också, frågar sig Christina Kellberg.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Febern. Det är den jag minns. Att dygnen liksom flöt. Morgon, dag, kväll, natt. Eller tvärtom. Hettan i kroppen. Frossan. Katten som låg på täcket, nere vid fötterna. Som en behaglig tyngd. Månens vita sken som trängde sig in genom rullgardinens glipa.

De fuktiga lakanen snodde sig runt kroppen, kudden hade blivit platt och tungan var sträv. När jag försökte dricka den svarta vinbärssaften sved det som eld i halsen.

Jag hade fått Asiaten och var tolv år, tretton till sommaren. Nedanför sängen låg Cherry Ames-sjuksköterska, men jag kunde inte läsa. Inte heller äta. Febern hade knockat mig, visade på över 40 grader.

Jag var en av alla dem som hade drabbats av den pandemi som 1957-1958 härjade i Sverige. Den som slog till med full kraft i oktober 1957 och nådde sin kulmen i november.

I efterhand tror experterna att uppemot en miljon svenskar smittades. Dödligheten var låg. Men går man in på Folkhälsomyndighetens hemsida ser man att den tog fem miljoner människors liv på vår jord. Mest unga människor.

Våren 1957 hade Asiaten sitt första utbrott i norra Kina, precis som Corona-viruset. Det tog sju månader för den att nå Sverige.

Asien, vad räknades dit? Jag var tolv år och visste knappt var Kina låg. Mitt liv var avskuret och begränsat, så som det kunde vara på en skärgårdsö under 50-talet. I skolan diskuterade vi aldrig det som hände i samhället. Vi tragglade på med våra mattetal och såg fram emot att läraren skulle ge oss sexualundervisning. Den hade två år tidigare hade blivit obligatoriskt, men vi hade inte fått någon.

En bild av Kina fanns på en aluminiumburk hemma i vårt skafferi. Det stod Atamon på den, och det var ett konserveringsmedel som mamma använde när hon skulle safta eller sylta. På burken fanns en bild av en snedögd, skrattande kines. Han bar vit kockmössa och hade en lång hårpiska med gul rosett. Ungefär så mycket visste jag om Kina.

ANNONS

Jag går in på Kungliga Bibliotekets guldgruva, den man kan grotta ner sig i när karantändagarna känns extra långa. Bläddrar digitalt bland svenska dagstidningar från 1957 och inser att skillnaden mellan då och nu är enorm.

Asiaten var också en pandemi som slog hårt mot hela samhället, men bevakningen i tidningarna är blygsam. Som vore den en diskret nysning. Den drabbade många och stora delar av samhället, men livet tycktes ändå flyta på som tidigare. Kanske för att ekonomin då inte var global.

Skolelever drabbades svårt av ”asiaten”, och vissa skolor fick stänga. Det saknades lärare, och pensionerade lärare hoppade in som vikarier. På de svenska regementena låg de inkallade unga männen i feber. Postverket, Televerket och Statens Järnvägar drabbades, och inom Stockholms Spårvägar var så många sjukskrivna att man var tvungen att reducera trafiken. Idrottsmän blev sjuka och kunde inte tävla. Teve-underhållaren Lennart Hyland låg på sjukhus. Högerledaren Jarl Hjalmarssons hustru drabbades, och en dag i oktober 1957 meddelade han pressen att han måste åka hem och ”ta hand om tre hungriga barn”.

Karolinska sjukhuset kunde inte ta emot alla patienter, då en stor del av personalen hade blivit sjuka.

Men redan i januari 1958 hade denna pandemi ”äntligen släppt sitt hårda famntag”, skrev Dagens Nyheter, Och efter det skrevs knappt något om ”asiaten”. Det var som om glömskan satte in, de fem miljoner människor som satt livet till var knappt ens en siffra längre. Livet återgick till det ”normala”. Det blev som tidigare.

I dag vet ingen när vår nya pandemi har ett slut. Mer än att den dagen måste komma. Vilka lärdomar drar vi då?

Himlen har blivit blå över New Delhi. Pekings luft går att andas. Är vi ”post corona” beredda att påbörja ett nytt liv? Eller också längtar vi så starkt efter att få komma tillbaka till det som var att vi offrar framtiden?

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS